Jag träffade en grupp människor - nerdfighters till och med - i Brooklyn. Jag ville bli bästa kompis med varenda en av dem. De var alla så fantastiska. Jag fattar att de inte var perfekta, men det kändes som det. Det var som att träffa personerna som var som jag vill bli. De gillade exakt samma saker som jag gillar. De hade alla liknande åsikter eller underbart motsatta. De älskade Doctor Who och Sherlock och pridefestivalen och Barnes & Noble och så vidare. Det borde vara som gjort för mig.
Men jag kunde inte prata med dem. Jag kunde knappt säga ett ord. Jag kan i stort sett minnas vartenda ord jag sa för så få var det. Jag vet inte vad det är. Är jag så van vid att umgås med människor jag tycker är jättetråkiga att det enda jag kan säga är det ytligaste av småprat och det skulle låta fel där? Eller är jag så fruktansvärt blyg? Jag trodde inte jag var så blyg, jag trodde jag hade kommit över det. Jag har ingen aning. (Efter lite fundering har jag kommit på att det kanske är att det var en så stor grupp - en grupp över huvud taget - som gjorde mig stum.)
Jag hade roligt ändå. Jag lyssnade och såg och önskade att jag var en av dem. Men jag kunde inte säga något. (Jag hade timmar och jag spenderade dem med att försöka komma på saker att säga men jag kunde inte komma på någonting.)
Och det gör mig som vanligt arg för jag är så less på att man måste prata för att överleva. Min utopi är att vi skulle kommunicera enbart via skrift. ENBART. Då skulle jag kanske kanske kunna säga det jag vill säga.
Whatever. Vi träffades i Brooklyn (Jag var så löjligt glad över att ÄNTLIGEN vara i Brooklyn. The Avett Brothers gjorde mig kär i det.) och väntade in alla som skulle komma och sen gick vi till New York Transit Museum och kollade på tåg. Det var ett rätt trist museum, men de hade gamla reklamer från 40-talet och framåt i gamla tunnelbanevagnar och de var kul att se (det var också det enda jag tog bilder av).
(På ett ställe träffade vi på en guide som berättade något för en grupp barn - skouter säkert, det var så många skouter där! - och hon sa något som "...and they were traveling in time." Alla sa någon form av "The Doctor! Is he here? Where is he?" Ser ni vad jag menar?)
Den här var BÄST. Säg det så blir det roligare.
Efter muséet gick vi till Shake Shack, vilket tydligen var känt som awesome och hade en god milkshake, och sen och satt i en park (det de kallar parker i New York är för övrigt ett torg med några träd och bänkar) och åt och pratade. Och sen gick vi till Barnes & Noble. Och sen bröts gruppen upp och jag åkte uptown.
Jag tror jag sparar resten av vad jag gjorde i New York/helgen till ett annat inlägg. Det här var jag gjorde i söndags och vad jag var fruktansvärt stolt över att jag ens gick till. Det är tillräckligt för mig.
Vet precis vad du menar med det där att vara blyg. I stora gruppen kan jag bli så fruktansvärt blyg att det inte är sant. Visst har jag blivit bättre under det senaste halvåret, men ibland slår den där blygheten till ändå. Man har så mycket att säga men ändå blir det som en stor spärr som sätter sig i hjärnan och man får typ tunghäfta. Och ju längre tid man är tyst desto jobbigare och jobbigare blir det att säga något sen. Ibland vill jag bara slå till mig själv. Och särskilt jobbigt är det ju om det är bland en grupp människor som man vet att man skulle älska bara man lärde känna dem..
SvaraRaderaDet låter ju som världens bästa event! Jag kan dock förstå det där med att inte prata. Jag har ofta väldigt lätt att prata med människor som har samma intressen som mig, typ Doctor Who eller böcker osv. Däremot har jag väldigt svårt att prata med "bekanta". De där som man har sagt enstaka ord till, men inte riktigt vet något om. Så plötsligt måste man sitta och prata. Då får jag panik.
SvaraRaderaHåller med om att det skulle vara lättare att bara skriva. Jag älskar att skriva :D