out of the ash

9 april 2014


Jag läste ut Code Name Verity igår och älskade den så himla mycket. Jag orkar inte skriva nån riktigt recension men det är vissa saker jag inte kan släppa. (Mindre spoilers kan förekomma, inget som förstör eller avslöjar mycket, men be warned.)


Det var så många saker jag tyckte om. Till exempel språket, hur smart historien var (den sortens smart där jag skulle bli ännu mer imponerad av att läsa om den), de vansinnigt fantastiska tjejerna och deras vänskap, deras vänskap över allt, hur den var så medveten om att de var tjejer och hur ovanligt det var och hur möjligt det ändå var för i krig är även kvinnor viktiga. Att de var viktiga som personer OCH som kvinnor . Sällan det lyckas så bra med båda.

Det ska kanske förklaras att den utspelar sig i ett tyskt fängelse i Frankrike hösten 1943 och huvudkaraktärern är en brittisk spion. (Gör andra också det, att när man läser en bok från Andra Världskriget kollar när det är och försöker räkna ut hur sannolikt det är att personerna kommer överleva till krigets slut? Och hur hoppet sviker när det är före år 1944.)


Men det jag tänkte mest på efteråt var när huvudkaraktären, fängslad hos nazister, förklarar att hon älskar tyska. Att hon är där för att hon älskar det tyska språket. Det stora och det själviska i att hon då hatar Hitler för att han håller Tyskland för sig själv.

Och det andra var när Maddie flyger över sin älskade ö, själv för första gången, i solnedgången, och ser Storbrittanien "whole and fragile from the air in the space of an afternoon, from coast to coast, holding its breath in a glass lens of summer and sunlight. All about to be swallowed in nights of flame and blackout."

(Det går inte att läsa den här boken och inte förälska sig i att flyga flyplan.)


Och det sista om inte går att släppa är Maddies och Julies vänskap och deras storhet. Storheten som låg i dem tillsammans. We make a sensational team.

Den var fantastisk.



(Jag gjorde om designen på bloggen för att lura mig själv att skriva mer men det fungerade inte direkt - jag har inte ens orkat göra klart det helt. Jag kan bara inte skriva när jag vet vilka som läser.)

poetry reading

4 mars 2014

Jag måste skriva ner det här innan känslan försvinner (och det kommer den göra, gör redan, för jag har en invasion av myror i badrummet). Två kvällar de senaste tre dagarna har jag stått framför människor som verkar innehålla ljus och lett och lett för jag varit så glad.

Ikväll gick jag på den andra poetry reading som hållits i The School of English. Förra veckan var det en skotsk poet som tydligen var ganska känds för rummet var fullpackat. Jag var rädd för att det skulle vara tråkigt men det var inte tråkigt. Men jag hörde inte heller så jättemycket. (Det är svårt att ta sig igenom skotskan antar jag.) Det var mest en intressant upplevelse.

Men ikväll var annorlunda Kvällarna är upplagda så att poeten läser en halvtimme, sen är det en paus där man får ett glas vin, och sen läser poeten ungefär en halvtimme till. Ikväll var Helen Mort där och läste sin poesi. Det var fantastiskt. Åh. Engelska skolans foajé blev det största rummet i världen och jag kände mig mer hemma i den när jag hörde dikter om att klättra upp för berg, om att inte vara en whippet och att heta Mort och resa i Franrike. Det var säkert inte bara dikterna - det var att höra historian bakom dem och sen höra dem läsas med norra Englands fronted vowels and tysta t:n och Helen Morts egna, speciella melodi.

Jag är oerhört glad att jag gick på en poetry reading, som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket för att det skulle kännas ansträngt. Och jag är så glad över att jag just nu går i en skola där jag kan göra det och jag är lite, lite bitter över att Stockholms Universitet inte har en School of English foajé med poesiläsning och vin.

Jag gck därifrån med ett mindre dystert sinne än vanligt och tänkte att om bara mitt liv innehöll fler poesikvällar med vin, engagerade människor och inte alls obehagliga konversationer med personer i min ålder om böcker vi läser i gemensamma kurser. Om det bara innehöll mer av det skulle jag kanske stå ut mer med att det bor en massa myror i mitt badrum och att det är så svårt att prata annars.



(Den andra kvällen jag nämnde var i söndags när jag såg The Head and the Heart på en liten klubb i Manchester. Det var något jag nästan aldrig trodde skulle hända, för de är från Seattle och de har inte slagit igenom särskilt brett. Men stjärnorna ville det; de kom till Manchester samtidigt som jag bor i Leeds. De var exakt så fantastiska som jag trodde. Jag är alldeles förälskad i Charity Rose Thielen som spelar fiol och har en röst som komplimenterar fiolen och resten av bandet så bra. De spelade alla mina favoritlåtar och jag var så glad att jag inte kunde sluta le. För att höra Charity alla bäst, lyssna på Rivers and Roads och föreställ er publikens jubel efter hennes solo.)

februari

22 februari 2014

Jag ser ett litet fönster av kanske-kan-skriva-ett-blogginlägg. (Konstig översättning av ett engelskt uttryck.) För att skriva att jag inte kan skriva? Och för att skriva att jag lyssnar på så mycket fantastisk musik att det aldrig tar slut - Angel Hazes Dirty Gold, Racing Glaciers 'New Country', Daniel Adams Rays 'Svär på mammas grav', Lalehs ALLT men mest 'Bjurö klubb', lite Kent, Fanfarlos två senaste skivor, Bombay Bicycle Clubs 'Feel', CEOs 'WHOREHOUSEOld Man Canyons EP - ni ser, det är en röra.

Och så läser jag dagböcker från 1700-talet om att klä upp sig, klä ut sig, klä på sig identiter, och böcker om kvinnor som faller - böcker som handlar om sex och hittar på så många omskrivningar för det som möjligt - och poesi som gör att jag känner allt på en gång.

Det mest förvånande är att jag trivs så oerhört bra i Leeds. Jag trodde aldrig jag någonsin skulle säga att "de där var det bästa året i mitt liv," "de bästa månaderna i mitt liv" om att bo utomlands - just för att förra gången jag bodde utomlands verkligen inte var det och för att det är ju absurt att säga att ett helt år eller flera månader är ...bra. Men jag är rädd för att det kan vara så? Jag älskar Leeds och jag älskar Leeds universitet och mina kurser och min lägenhet. Jag vill att detta vacuum bara ska fortsätta.

Jag är rädd att jag har jinxat det nu.

the difference between pepsi and coke

30 januari 2014

I tisdags var det introduktionsföreläsning för poesi-kursen jag läser just nu. Föreläsarna pratade om varsin favoritdikt och jag vet inte om det finns något roligare än att höra någon berätta om sin favoritdikt. Åh, det betyder så mycket! Dumma ord i ansträngd ordning med valfri/påtvingad mening.

Såklart började jag tänka på vilken dikt jag hade valt. Antagligen inte den här dikten, men det är åtminstone en av mina favoriter (sanning är att jag inte vet vilken jag hade valt).



The Difference Between Pepsi and Coke
av David Lehman
Can't swim; uses credit cards and pills to combat
    intolerable feelings of inadequacy;
Won't admit his dread of boredom, chief impulse behind
    numerous marital infidelities;
Looks fat in jeans, mouths clichés with confidence,
    breaks mother's plates in fights;
Buys when the market is too high, and panics during
    the inevitable descent;
Still, Pop can always tell the subtle difference
    between Pepsi and Coke,
Has defined the darkness of red at dawn, memorized
    the splash of poppies along
Deserted railway tracks, and opposed the war in Vietnam
    months before the students,
Years before the politicians and press; give him
    a minute with a road map
And he will solve the mystery of bloodshot eyes;
    transport him to mountaintop
And watch him calculate the heaviness and height
    of the local heavens;
Needs no prompting to give money to his kids; speaks
    French fluently, and tourists German;
Sings Schubert in the shower; plays pinball in Paris;
    knows the new maid steals, and forgives her.

bästa konserten 2013

2 januari 2014

Har varit på extreme många konserter i år. Två festivaler och massa massa konserter på Debaser och Gröna Lund och Hovet o.s.v. och de stunderna har varit de bästa under året. Det är beroendeframkallande att gå på konserter. Det är det enda som ger energi och livslust och lättnad.

Hade en tanke i våras under en ganska tråkig konsert på Slussen. Jag var där själv och jag var nervös och jag var lite lite besviken på bandet. Men jag tänkte, jag hoppas 2013 blir året då jag springer på massa konserter, lyssnar på den bästa musiken och lär mig vara själv. Jag vet inte jag lyckats lära mig att stå ut med mig själv, men jag hörde en del bra musik och hittade något att vara stolt över i det.


Och med det kommer här de 5 bästa konserterna jag varit på i år:

The Avett Brothers, på Debaser Medis, i mars
Det var den första konserten jag gick på själv. Jag stod längst fram vid scenen (en meter från Seth!). Och det var det bästa jag varit med om i mitt liv. Hade en slags post-konsert-depression lika intensiv som efter jag läst ut en favoritbok. Kan inte ens beskriva det. Förutom livet i deras scenframträdande, och sången som var bättre än på något inspelat album, och ett rum fullt av folk som älskade dem där bröderna från North Carolina lika mycket som jag.

Noah and the Whale, Popaganda, i augusti
Någonstans i mellanspelet i Give a Little Love lyfte jag och det var så extremet vackert och jag vill att det, mellanspelet, skulle fortsätta hela kvällen.

Håkan Hellström, Hovet, i december (eller på Popaganda)
Kanske är det kombinationen Håkan +´hans fans, men det är helt fantastiskt att höra honom live även om det är för lånt ifrån scenen. För alla kan alla låtar och alla exploderar när han säger det och musiken är så sjukt bra.


The Tallest Man on Earth, Gröna Lund, i augusti
Han sjöng Love is All och King of Spain och en fantastisk duett med Amanda Hollingby Matsson, men framförallt, han är så oerhört fänglande att se och höra på live. (Kolla bara på den här videon.)

Bastille, Hultsfred Stockholm, i juni
Lyckaes kombinera Hulstfred med när jag var som allra mest fäst vid Bastille, så det gjorde ingenting alls att det regnade eller att publiken var svinjobbig. Det var så underbart att höra dem.





(Jag var på 31 konserter/liveframträdanden under 2013.)

bästa böckerna 2013

30 december 2013

Det här är den viktigaste listan (vi kan låtsas att det här fortfarande är en bokblogg) - listan på de bästa böckerna jag läst 2013! Har lyckats läsa drygt 75 böcker under året vilket jag tycker är rätt bra med tanke på att jag pluggat och jobbat.

Rent generellt känns det som om jag läst färre böcker jag verkligen älskat. Det kan bero på att jag har en paranoid känsla av att för varje år som går förlorar jag mer och mer förmågan att älska böcker; älska en bok så mycket att verkligheten försvinner. Istället älskar jag böcker på ett slags distansierat sätt: den här boken är så bra, smart, vackert skriven, rolig, fantiastisk, en bra bok. Vilket kanske inte behöver vara sämre. Det är känns bara svårare att hitta böcker att försvinna i.

Det här i alla fall de böcker jag läst och gillat mest under året.

{Bästa bok som kom ut 2013}
17347389

{Bästa omläsning}
The Great Gatsby
(för att jag efter tredje omläsning började älska den)

{Bästa seriebok}


{Bästa YA}
82434

{Bästa non-fiction}
18854

{Bästa bok jag läste i skolan}
829372
slash bästa fanfiction eller bästa bok baserad på Jane Eyre

{Bästa boken alla kategorier}
29044

(x/x/x/x/x/x/x)


Ska också sammanfatta årets reading challenge inom kort!


bästa musiken 2013

29 december 2013

Jag älskar end-of-the-year listor så jag ska göra jättemånga (inte så många)(kanske tre). Först ut är årets bästa musik! Efter att ha gjort den här listan såg jag att tre av mina favoritband släppte nya album under 2013 men ingen hamnade på topp 5-listan vilket är lite synd. Det kan vara för att jag började lyssna på fyra nya band/artister som tog mitt hjärta i år. (Älskar fortfarande The Head and the Heart, Arcade Fire och The Avett Brothers till döds.) Jag insåg också att jag har lyckats vara ganska jämställd! Jag lyssnar på alldeles för lite tjejer (vilket är ett eget inlägg nån annan dag) men i år ser det ovanligt bra ut (om än hundra procent vitt :( ).

{Mina 5 bästa album 2013}

We live in cities you'll never see on screen
Not very pretty, but we sure know how to run things
Living in ruins of the palace within my dreams
And you know, we're on each other's team



Säg aldrig förbi
Nej säg att du är fri till slut
Fast du vet att
Hälften av dom som kämpar
Går under
Hälften av dom som älskar



But even if we won't admit it to ourselves
We'll walk upon these streets and think of little else
So I won't show my face here anymore



I'm not their hero
But that doesn't mean that I wasn't brave
I never walked the party line
Doesn't mean that I was never afraid



Hårdare än asfalt, ville jag va
I kylan på balkongen, där lovade jag mig själv igen
Brinna tills min aska blir till lava
Med pannan emot väggen lovade jag mig själv igen



{5 mest spelade låtar i iTunes från år 2013}
Another Story - The Head and the Heart
Buzzcut Season - Lorde
Team - Lorde
Det kommer aldrig vara över för mig - Håkan Hellström
Happily - One Direction