sylvia plath

12 oktober 2012

Rough Magic: A Biography Of Sylvia Plath
[via]

Jag läste nyligen ut en biografi om Sylvia Plath, vid namn Rough Magic, skriven av Paul Alexander. Det är väl uppenbart hur fascinerad jag är av Sylvia Plath, främst - och jag har nästan dåligt samvete över det - av henne som person och hennes liv. När biografin började närmade sig slutet och berättade om vad som hände med Plaths verk och familj efter hon dött började det kännas lite som intrång. Som att hennes liv blev något som såldes för att tjäna pengar. Det som gör känslan så stark var hur svårt hon hade att sälja sin poesi när hon levde, men när den gavs ut efter hennes död blev den fruktansvärt populär. Och när allt detta hände på 70-talet känns det så nära inpå. Sylvia Plath var inte en historisk person, utan en samtida person, och då hamnar det väldigt nära det som skrivs om kändisar i skvallertidningar vilket jag har väldigt svårt för.


Jaja. Det jag tycker allra mest att läsa om Plaths liv är hennes ungdom. Hon var så duktig och ambitiös. Jag vet inte hur hon klarade det. När hon gick på Smith College lyckades hon plugga engelska med högsta betyg, dejta massor, vara aktiv i skolans aktiviteter och skriva poesi som hon skickade in till tidningar. Hon slutar aldrig vara lika duktig och ambitiös såklart - hon fick fullt stipendium till Cambridge till exempel - men jag tror jag relaterar mer till henne när hon är närmre mig i åldern, och när hon inte är gift. När jag läser om Sylvia Plath blir jag lika ambitiös och känner jag måste också skriva och studera Joyce och läsa poesi och plugga för annars har jag inget att komma med. Men det är en trevlig känsla; en känsla av att klara av saker.


Så att läsa om Sylvia Plath var fantastiskt intressant. Men jag tycker kanske att författaren av biografin verkar lite partisk. I förordet skrevs det att han pratade med Plaths mor och använde henne (anonymt) som källa. Han försökte prata med Ted Hughes, Plaths make, men han var inte intresserad alls (vilket förståeligt när man läser om tiden efter Plath dog). Till följd är boken inte särskilt hård på Aurelia Plath men väldigt hård mot Ted Hughes. Men varför skulle den vara hård mot Plaths mor? Det var inte något som konstigt med det mer än att i förordet var författaren otroligt defensiv av henne - Plath var orättvis som var arg på sin mor, hon var en så bra mor som möjligt - att jag undrade varför hon ens behövde försvaras.

Ted Hughes har jag inte mycket övers för men hans inträde i Plaths liv var väldigt laddat (det sades till exempel att Plaths tendens att gå ut med våldsamma män i stort sett kulminerade med henne äktenskap med Hughes). Efter några år av ett rätt lyckligt äktenskapet, började det gå sämre och författaren lyckades skickligt få mig att hata Hughes i tid till Plaths död. Men det kanske inte är partiskhet; Hughes hade en affär med en annan kvinna, lämnade Plath med två små barn, använde upp deras sparpengar och erkände att han velat lämna Plath i flera år. Sen ärvde han allt av Plath efter hennes död - inklusive rätten till hennes verk och alla intäkter när han publicerade dem - och var väldigt noga med att inte ge ut något som var för privat/inte framställde honom väl (det var därför till exempel Letters Home och hennes dagbok redigerades så mycket).


Så trots att det jag läste kändes lite jobbigt mot slutet (för att inte tala om när den beskrev hennes självmord) tyckte jag mycket om det. Jag tycker om Sylvia Plath - hon är, för mig, fascinerande. Och som alltid när jag läst något av/om henne vill jag flytta till England och plugga/bo i en liten, kall lägenhet i London/bo i ett stort hus på den engelska landsbygden.


För att liva upp det här är här en bild som beskrevs i boken, men som inte fanns med på bilderna i den.


[via]


Upptäckte alldeles precis att på Spotify kan man höra Plath läsa några av hennes dikter! Herregud. Det är jättekonstigt. Jag undrade var man kunde höra någon av hennes inspelningar hon gjorde på BBC.


worth avenue, pumkin patch och pitch perfect

10 oktober 2012

Ännu en bilddump kommer nu från förra veckan och helgen.


Förra söndagen var jag på stranden med två Andreor och vi vandrade runt på Palm Beach efteråt. Vi höll oss på vackra Worth Avenue (jag har svårt att inte fota varenda ally när jag är där) och de tog mig till en Starbucks som jag har gått förbi varje gång jag varit där. Jag vet inte hur ofta jag har önskat att det fanns något ställe att sitta och dricka kaffe/fly från värmen efter att ha varit på den stranden. Det var ett hårt slag.

Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket

Sen åke vi till Cityplace, åt och kollade på Pitch Perfect. PITCH PERFECT ÄR NOG DEN BÄSTA FILMEN JAG SETT I ÅR. Veckan efter gick jag runt och önskade jag kunde på något sätt smälta in i filmen bara för att få vara alla karaktärer och kunna sjunga a capella. Den var jättebra. Alla borde se den. Jag ska se den igen. Till helgen antagligen.

Och dagen avslutades med en tråkig kyrkokonsert som hölls i en vacker teater.

Photobucket


Förra veckan åt jag middag med min värdfamilj för att barnens skola hade en fundrasier på en hemsk "sports grill" (jag hatar sportrestauranger. obs inte på grund av sporten i sig). Men maten var rätt god.

Photobucket
Photobucket
Photobucket

I helgen träffade jag Andrea igen (och lite kort, den andra Andreea). Jag följde med henne på en bible study på fredagen (som jag inte kommer göra om. jag tänker använda upplevelsen i min bok "studie i bokstavstroende kristna". för jag vet att ni vill höra mer: de kallade dagens uppslagsböcker politisk korrekta för att de inte använda Bibeln som förklaring till vad SANNING är. att tro på evolutionen var det inte ens frågan om. och visste ni att ljusets hastighet är snabbare än vad forskare säger? Gud har i verkligheten bromsat den så forskare kan mäta den. vad snäll Hen är.)
Dagen efter åt vi middag på en beachinredd restaurang och jag smakade en Key Lime Pie som förväntat inte var god. Jag önskar att man inte använde citron eller lime i mat.

Photobucket
Photobucket
Photobucket

I söndags åkte vi till en grönsaksmarknad/farm där de hade en pumpkin patch, corn maze med mer. Corn mazen var värdelös, en riktig besvikelse. Den var väldigt liten och majsen var inte särskilt höga och hade blivit nedslagna av regnet. Jag tror inte att Florida är var majs naturligt växer? Jag ville gå vilse i den! Eller att den såg ut som i Parks and Rec-avsnittet Harvest Festival. Men resten av stället var trevligt.

Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Uppblåsbar Voldemort som kör en testral?

Photobucket
Photobucket
Och jag hittade Mariekex tror jag. Köpte dem naturligtvis inte. Mariekex är fruktansvärt tråkiga.


Det var helgen! Nu jobbar jag fulltid eftersom jag är själv med barnen för en vecka. Läskigt.

miami [take two]

7 oktober 2012

Förra helgen åkte jag till Miami. Jag har bara varit där en gång och jag kände att jag borde passa på att åka dit när jag bor så nära. Jag är lite besviken på staden; den är inte så trevlig. Det finns inte mycket att göra (förutom vara på stranden) och det finns ingen direkt kärna man kan gå runt i.

Dagen var dessutom fruktansvärt varm (jag skulle ha legat på stranden) och jag spenderade cirka 5 timmar med att sitta på bussar och tåg till och från Miami. Så jag är itne så sugen på att återvända.

Jag tog mig i alla fall dit och åkte till Downtown för att, i ett försök att återskapa förgående söndag, gå på Miami Museum of Art. Det visade sig att det var nästan helt stängt, med bara en temporär utsällning öppen. Detta sades det ignenting om på hemsidan, i muséet eller i receptionen. Som tur var gick jag in gratis. Annars hade jag fått spel i tystnad förbannat världen.

Photobucket
2012-10-07Miami
Istället gick jag runt lite på gatorna vid muséet, ner till vattnet. Det var en rätt trevlig del av staden med några caféer och affärer. Även denna helg letade jag Percy Jackson karaktärer överallt. (Jag bor ju väldigt nära där kentaurerna håller till!) (Herregud jag måste sluta.) Därav Olympia (som inte är riktigt samma sak som Olympus men strunt samma).
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket

Jag tycker Miami är tråkigt för det är bara palmkantade vägar och stora hotellkomplex. Jag gick till ett omårde som hetter Brickell och där fanns en del intressant arkitektur. Så jag antar att det finns mer än vad man tror om man verkligen tittar.

Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket

Eftesom jag inte gick på muséet gick turen i Downtown väldigt fort så jag hann åka till Coconut Grove, ett område längre söderut. Det skulle tydligen vara ett väldigt grönt och lummigt bostadsområde och det fanns en bokaffär jag ville gå till där, så jag härdade ut värmen och gick runt där. Visst var det grönt, men det var också ett väldigt fattigt område. Vägen till och från tågstationen till Coconut Groves center var lång och gick igenom lite otrevliga områden (jag hatar mig själv för att jag bryr mig. alla jag träffar här så fördomsfulla att det färgar av sig på mig. så fort husen inte är jättestora är det fattigt, alltså OSÄKERT OCH FARLIGT. invånarna där är dessutom oftast inte vita. så ibland blir dessa "varningar" farligt nära rasistiska).

Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket
Photobucket

Coconut Grove centrum var såklart inte alls fattigt; stora byggnader, breda vägar, rent och fint, märkesaffärer och restauranger. Jag tog en paus från värmen inne i bokaffären och tänkte sen gå ner till en park vid vattnet. Men den parken var inhägnad och full av en pumpkin patch festival så det blev inget. Till slut kunde jag gå till tåget och åka hem vilket tog hundra år men jag hade en bok så det var okej.

Photobucket

Slut på det! Nu har jag sett mer av staden Miami och är inte så imponerad. Men stränderna är fina.