Förut ut är Percy Jackson & The Olympians! Jag läste serien på några veckor. De första böckern var lite tråkiga men de två sista - speciellt den sista - var jättebra. Det som var så bra med böckerna var att alla trådar följdes upp, alla profetior förklarades och det var säkert att läsa för man skulle slippa frågor när det var slut. Förutom de frågorna det var meningen att man skulle ha kvar.
[via]
Jag älskar världen som byggdes upp. Den var så logisk att jag har bestämt att det antagligen är sant. Jag tycker väldigt mycket om de grekiska gudarna. De var några av mina favoritkaraktärer - Athena, Hestia, Artemis, Pan, Apollo, Hades.
Men det bästa var Percy och Annabeth. Jag vågar nästan inte läsa spin-off serien, The Heroes of Oylmpus, för att det slutade så bra. Och jag vet att det inte kommer bli bra i den. Kommer inte klara det.
[via]
Har också glömt att skriva något om Jellicoe Road! Jag tog äntligen tag i det och läste den. Den var minst lika bra som alla har sagt. Det var kanske den sorgligaste boken jag har läst i år.
Boken var fantastiskt uppbyggd. Små ledtrådar som gjorde att man nästan kunde sätta ihop historien, men det gick inte förrän man kommit till slutet. Det var omöjligt att sluta läsa.
Boken var fylld av karaktärer jag förälskade mig i. Det var svinjobbigt att älska vissa av dem så mycket för att de inte ens hörde till nutiden i boken. Som tur var älskade jag Taylor också. Och Jonah Griggs. Underbara människor. Sorgliga historia. (Jag vill åka till Jellicoe Road, den vackraste vägen på jorden.) (Nu började jag läsa citat från boken och gråter nästan igen.)
[via]
Till sist ska jag nämna The Particular Sadness of Lemon Cake. Som också var helt otrolig. Den handlar om Rose som när hon var 9 år upptäckte att hon fick reda på känslorna hos en person när hon åt mat den hade lagat. Hon visste var alla ingredienser kom ifrån, humöret hos varje person som rört vid dem men framförallt kände hon känslorna hos den person som lagat maten. Det är inte alls en bok om magi eller fantasy utan den var jobbigt realistiskt. Stackars Rose kunde smaka sin mammas depression och, senare, affär. Hon levde på snabbmat och snackmaskiner för att slippa känna hela världens känslor. Hon tillbringade uppväxten med att leta efter "säker" mat.
Boken var framförallt så vackert skriven. Det var inte handligen som i sig var så bra. Det var en speciellt atmosfär - melankolisk eller reserverad eller hoppful. Sen mot slutet blev boken direkt obehaglig och så jobbig. Men gud vad bra den var.
Slut! Hoppas det inte dröjer för lägen tills jag skriver om böcker nästa gång. Kanske skrive något om The Casual Vacancy som jag ska börja läsa nu.
Jätte roligt att du gillade Percy Jackson och Jellicoe Road!
SvaraRaderaJellicoe Road är så otroligt vacker, och historien är så underbar och hjärtskärande. Håller på att läsa om den och har redan gråtit floder.
Sv: Ah, Webb. Och alla de andra i det gänget. De krossar mitt hjärta, varenda en. Och en film? Det hade jag faktiskt inte hört. Om de lyckas har den verkligen potencial att bli helt otrolig ... men är också lite skraj. Håller tummarna på att de lyckas skapa ett mästerverk!
SvaraRaderaHar läst ut Holes nu, och älskade den otroligt mycket. Har sett filmen innan, som är nästan lika bra! Att en sådan egentligen väldigt enkel berättelse kan bli så bra.
Du borde läsa The Lost Hero och The Son of Neptune innan du läser The Demigod Diaries. Hoppas du kommer gilla The Lost Hero! Personligen hade jag en aning svårt för boken i början, men det var bara för att det var svårt att vänja sig vid de nya hjältarna först. Men i mina ögon är den ändå riktigt bra! (Och jag älskar Leo).
SV: Oooh, bra i alla fall att författaren är med. Det känns lite tryggare då!
SvaraRaderaOch, ja. Men jag kan trösta dig med att gamla karaktärers POV kommer senare. Hehe.