the bell jar

I helgen läste jag ut en ny favoritbok (jag älskar när det händer!) Boken var The Bell Jar av Sylvia Plath. Jag har velat läsa den ett tag, antagligen på grund av alla citat jag sett på tumblr, och hittade den äntligen på engelska.

Boken är Sylvia Plaths enda skönlitterära bok. Hon har skrivit mycker poesi, några noveller och en barnbok (som jag läst halva av; den handlade om sängar och heter mycket passande The Bed Book) och dessutom finns rätt mycket av hennes dagböcker utgivna - så jag ser fram emot att läsa mer av henne.

The Bell Jar är delvis självbiografisk (hon utgick från en period i sitt liv, men har överdrivit eller ändrat på händelser och personer). Den handlar om 19-åriga Esther som efter en sommar i New York bestämmer sig för att ta sitt liv och så småningom om hamnar på mentalsjukhus. Jag antar att det inte är särskilt bra att känna igen sig i Esther, men jag tror att många kan göra det. Speciellt i början - det var som att läsa min dagbok (bara mycket vackrare skriven, och med 50-talets New York i bakgrunden). Då handlade det om vad hon skulle göra i framtiden, vad hon skulle plugga och jobba med, om hon skulle gifta sig, var hon skulle bo och hur alla hennes chanser verkade försvinna eller gå henne förbi.
Esther var för övrigt en jätterolig karaktär (jag undrar hur lik hon var Plath) - hon var jättesmart, rolig och rätt skarpsinning (eller snarare witty).

Medan det var jobbigt och sorgligt att läsa om Esthers oro och mentala nedgång, var det värre att läsa om hur det togs emot. Hon gick frivilligt till en psykiater som inte verkade kunna hjälpa henne på något annat sätt än att ge henne en elchock. Eftersom så mycket annat i boken kändes modernt - jag hade jättesvårt att tidsbestämma den - var det lite av en chock att läsa det. Att folk faktiskt gjorde det! (En annan karaktär i boken hade blivit lobotomerad!) Jag blev så arg också, för Esthers "symptom" var så tydliga och jag fattar inte att någon inte kunde hjälpa henne (skulle man kunna göra det nu?)

En annan sak jag älskade med The Bell Jar var dess feministiska sida. Esther tyckte det var skenheligt av hennes "pojkvän" att han kunde ha sex innan äktenskap, men att bara att hon dejtade mycket fick henne att känna sig oren. Hon fick höra att det en man som gifter sig ville ha var sällskap, medan en kvinna ville ha trygghet. Och hon ville inte tjäna någon, speciellt inte en man. Det låter så självklart, men det var en tid då flesta kvinnor hemmafruar eller sekreterare. Eller, åh, det som sades om moderskap:

“I also remembered Buddy Willard saying in a sinister, knowing way that after I had children I would feel differently, I wouldn't want to write poems any more. So I began to think maybe it was true that when you were married and had children it was like being brainwashed, and afterward you went about numb as a slave in some private, totalitarian state.”

Det fanns det så många underbara citat i den där boken, jag ville sätta in alla här. Får jag det? En till i alla fall:

“I saw my life branching out before me like the green fig tree in the story. From the tip of every branch, like a fat purple fig, a wonderful future beckoned and winked. One fig was a husband and a happy home and children, and another fig was a famous poet and another fig was a brilliant professor, and another fig was Ee Gee, the amazing editor, and another fig was Europe and Africa and South America, and another fig was Constantin and Socrates and Attila and a pack of other lovers with queer names and offbeat professions, and another fig was an Olympic lady crew champion, and beyond and above these figs were many more figs I couldn't quite make out. I saw myself sitting in the crotch of this fig tree, starving to death, just because I couldn't make up my mind which of the figs I would choose. I wanted each and every one of them, but choosing one meant losing all the rest, and, as I sat there, unable to decide, the figs began to wrinkle and go black, and, one by one, they plopped to the ground at my feet.”

(Jag tog det längsta, för det är mitt favorit.)

Som så ofta när jag läser böcker jag fäster mig vid, blir jag väldigt påverkad av det jag läser. Jag brukar känna det som om jag delar tankar och egenskaper med till exempel huvudpersonen i flera dagar efteråt (ungerfär såhär). Så efteråt jag gick omkring i en bubbla av galenskap och det var härligt för det var inte min galenskap.


Det var i alla fall en fantastisk läsning och underbart språk och det senare får mig att vilja läsa allt Sylvia Plath har skrivit. I upplagan jag läste fanns en av hennes dikter tryckt, Mad Girl's Love Song, och även den var jättebra.

Jag måste bara tillägga en sak. Jättemånga verkar jämföra den här med The Catcher in the Rye, eller tycka att de är lika. Det är ganska roligt för jag älskar The Bell Jar och tycker inte alls om The Catcher in the Rye. Så de kan inte vara så lika.



För övrigt kan jag säga att min hemstad har fel på vattnet så det går inte att dricka. Jag skulle kunna säga att det är jobbigt att koka allt vatten i tio minuter och sen ställa det i kylskåpet för att svalna till en drickbar temperatur, medan det fortfarande smakar metall, men av någon anledning känner jag mig bara som ett extra stort svin om jag gör det. Så jag dricker mycket te istället.