Jag älskar hur rolig och söt och fin filmen var. Den fick mig att tänka på alla konstiga idéer man har; tänk om man skulle göra sådär eller tänk om någon gjorde det där, och att personen som skrev manuset eller regisserade filmen måste ha älskat att kunna ta med den idén. Som att någon har en filmkamera som alltid är riktad mot en klocka på gatan och är kopplad till TV:n så han kan se vad klockan är. Eller att någon samlade på foton av fotavtryck. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är som när en karaktär i en bok har en annorlunda egenskap som inte har någon annan poäng än att det är en del av karaktären. (Jag får sådana i huvudet hela tiden, till exempel; "She didn't like names or days that ended with a Y.") Det kanske bara är jag som får för mig sånt, men av erfarenhet vet jag att det sällan är bara jag.
Det var i alla fall det jag kom att tänka på när jag såg Amelie från Montmartre. Jag tänkte på det när jag såg Help också. Rekommenderar för övrigt den filmen också. Om man gillar The Beatles eller gillar att skratta.
Jag minns att jag såg den filmen på franskan, på franska och fattade ingenting. Men jag tror att jag skulle tycka väldigt mycket om den om jag visste vad den handlade om.
SvaraRaderaSvar: Jag har bara kommit typ 30 sidor. Hur långt har du kommit? Vad tycker du? :)
Jag var på någon liten ö som hette Grinda. Skärgården är verkligen både trevlig och mysig!
OMFG! Nu blev jag fruktansvärt pepp på allt som har med konstiga egenskaper och udda idéer att göra! Och J'ADOOOOORE också den filmen! Och soundtracket! Mycket inspirerande inlägg! Och ignorera faktumet att jag slutar varje mening med utropstecken! Jag blev bara väldigt pepp! Tack för att du gjorde mig pepp! Och tack, regissören av Amelie från Montmartre, vad h*n nu heter! AAH!
SvaraRaderaImorgon ska jag tänka ännu mer konstiga tankar! Gonatt!