Let me tell you - jag blev positivt överraskad. De var jättebra. Irlänska män (mer eller mindre skäggiga) och en fantastisk tjej (som spelade minst fem instrument) som spelade folkrock mycket lik Mumford & Sons (med mer Jesus i texterna - tror det är psalmer de har skrivit) och dansade nån irlänsk dans jag inte minns namnet på. Och så pratade dem. (Jag spelade inte när en av killarna pratade men det handlar bara om kristendom vilket förstör det lite. Men jag kan säga att religiöst prat låter bättre på irlänska än amerikanska. Gudtjänster på amerikanska får mig att tänka på sektledare av nån anledning.)
Här en video istället av sista låten de spelade, som var den bästa enligt mig. Varning för epilepsiframkallande ljus och skakningar, speciellt i slutet.
(Måste bara tillägga - shiet vad bra kamera/ljud iPhone har. Den är tusen gånger bättre än min kamera.)
(Fast det kanske säger mer om min kamera.)
Efteråt följde fotografering och signering med bandet SOM JAG INTE DELTOG I ALLS. För det är för genant. Jag skulle aldrig kunna vara en groupie. (Visst är albumomslaget vackert?)
Jag blev lite kär i dem (mest för att de pratade irlänska) och deras musik. Det var en jätterolig kväll, kanske mer så för att det var så oväntat. Det är så konstigt när jag blir såhär glad av någonting.
(De finns på Spotify om man vill lyssna. Fast inte den senaste skivan som var den de spelade.)
Har jag nämnt att jag älskar scenen? Jag tror det. Jag har numera ett mål att inreda ett rum med nakna glödlampor i olika höjder.
Nästa vecka börjar barnen på camp! Om jag ser fram emot det? YES.
P.S. Jag hatar att inga av mina älskade band kommer till Florida. De spelade i New York och ibland i DC. Men inte i pensionärs/turistbefolkade Florida. OCH DET ÄR ÄNNU VÄRRE EFTERSOM ALLA SPELAR PÅ FESTIVALER I SVERIGE. Gräset är så frukansvärt mycket grönare på andra sidan. Alltid.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar