kafka on the shore

De senaste månaderna har jag haft som mål att läsa en bok av Haruki Murakami. Jag har haft namnet i tanken ganska länge, åtminstone sedan höstas då han var nominerad (blev osäker på om han verkligen var det) till Nobelpriset. Följde några bloggar som gillade honom och läste några citat som lät lovande. Men som sagt, i våras blev jag verkligen intresserad (kanske för att Norwegian Wood kom på bio?) Problemet var att ingen av hans böcker fanns tillgängliga på biblioteket. De enda böckerna jag hittade var What I Talk About When I Talk About Running, en biografi - som var jättebra - och en faktabok om en terrorattack i Japan som heter Underground (den har jag inte läst än).

Men så fick jag två av hans böcker i studentpresent. Dels den kanske mest kända, The Wind-Up Bird Chronicle, och så Kafka on the Shore. Vilken jag nu läst ut.

Att säga att boken inte alls var vad jag hade förväntat mig är en underdrift. What I Talk About When I Talk About Running är enkel, detaljerad, realistisk och tydlig. Det var ungefär vad jag trodde att Haruki Murakami skrev. Där hade jag fel.

Boken följer främst två personer: 15-åriga Kafka som rymmer hemifrån, och den äldre mannen Nakata som råkade ut för en olycka när han var yngre och som på grund av det är lite förståndshandikappad. Än så länge låter det normalt. DET VAR DET INTE. Det är en surrealistisk, filosofisk historia med referenser till kända verk som Oidipus. Jag önskar jag kände till Oidipus lite bättre. Jag kommer bara ihåg delar av vad den handlar om eftersom det var över två år sedan vi läste om den i skolan. (Vet ni vad den handlar om kan ni räkna ut en del av handlingen i boken...)

Det var några få saker jag inte gillade med boken, eller snarare blev ledsen över - som att inte allt förklarades. Men det kan har varit jag som inte förstod allt. Jag och tusentals andra, som ställde 8 000 frågor till Murakamis utgivare för att förstå boken (enligt Wikipedia).

Men jag älskade ändå boken. Flera av karaktärerna, bland annat Kafka, älskade böcker och hade läst så sjukt många böcker att jag blev snurrig. Böcker och legender och metaforer diskuterades i oändligheten och jag ville läsa alla. Klassisk musik spelade stor roll. Och kärleken till katter. Det var underbart. En bok med så mycket jag älskar, då spelar det inte så stor roll att jag inte fattar allt.
Vad kan jag säga om själva handlingen då? Det var väl den som aldrig fick något riktigt förklarande. Men den var alltid spännande och förvånade hela tiden.

Boken var inte alls vad jag förväntade mig - men det är väl alltid roligast? Jag ska garanterat fortsätta läsa böcker av Haruki Murakami. Tänk allt han måste ha läst för att ha kunnat skriva den här boken... Jag blir lässugen av bara tanken.