Den här boken var helt underbar. Jag är förälskad i den. När jag läste den var det med ett leende på läpparna - även när allt inte var så roligt - och när jag var klar ville jag utlysa den till den bästa boken jag läst i år (sen mindes jag böcker jag läst i våras, och får istället kalla den en av de bästa böckerna jag läst i år.)
The Scorpio Races handlar om ett årligt hästlopp - med samma titel som boken - på ön Thisby (som jag föreställde mig låg någonstans utanför Storbrittanien, och såg ut som Shetlandsöarna). Men det är inget vanligt lopp med vanliga hästar - iställer rids vattenhästar, capall uische, som öborna fångar när de kommer upp ur vattnet varje höst och sedan tämjer och rider i loppet. Hästarna är vilda, köttätare och ondskefulla. Dödsfall är inte ovanligt i loppen.
Boken berättas ur första person av två karaktärer, Puck Connolly och Sean Kendrick. Båda har förlorat sina föräldrar till havet eller fastlandet eller vattenhästarna. Puck bor med sina två bröder och ställer upp i loppet, men inte på någon vattenhäst, utan på sin egen ponny. Sean Kendrick har redan vunnit loppet fyra gånger på en cappaill uisce han älskar och önskar äga.
Det som var så underbart med boken var atmosfären. Det var en blåsig, karg ö; lite mat och stora familjer; hästmänniskor och fiskare. Jag kan se det så tydligt framför mig! Och det var mer än hur det såg ut. Det var som om hela boken förmedlade en känsla av melankoli och viljestyrka och höst. Jag älskade ön genom Pucks och Seans ögon.
Det var den där atmosfären som gör att jag vill kalla boken ord som underbar och förtjusande. Boken var rätt långsam och allt som hände tog lång tid, men, åh, det gjorde ingenting.
Sen fick jag läsa om hästar! Det var jätteroligt. Det var så trevligt att läsa om att rida och galoppera och ta hand om hästar för jag kände igen mig så väl. Kanske var det en anledning till att boken blev så verklig; jag kunde se det så tydligt hur de rev upp höbalar och hästarna bockade av gjädje för att de fick springa.
Och sen var den rolig. Medan Sean Kendrick aldrig sa att ord för mycket, var Puck Connolly ganska skarp. Det var så kul att vara i hennes huvud och se var hon fick sina idéer ifrån, och sen se det från Seans perspektiv. Hon betraktade andra människor, vuxna, jättenoga för att se hur de fick sin vilja igenom eller hur de gjorde för att verka skrämmande för henne, och antecknade det för senare anvädning.
De andra öborna var också underhållande, eller hemska, eller både och. Det var sådär att alla kände alla även om de var rätt fientliga mot varandra (och mot Puck för att hon var tjej).
Sean Kendrick var magisk och kunde tala med hästar. Så fort en häst var bångstyrig eller livsfarlig ropade man på Sean Kendrick och han räddade dem. (Det var faktiskt lite magi i boken - de kontrollerade hästarna med cirklar och järn och bjällror och annat övernaturligt och underbart.)
The Scorpio Races var rolig, beskrivande, sorglig, vacker och spännande. Trots att jag skulle vilja läsa mer är det ganska skönt att det var en ensamstående bok. Med en historia att berätta och ett (något plötsligt) slut.
Så jag är helt enkelt förälskad i den hör boken, i Puck och Sean, i ön Thisby och nästan i capall uisce. Alla borde läsa den. Fast jag gissar att inte alla skulle älska den, men då är det er det är fel på.
Har velat läsa den här boken länge, men nu bara måste jag ju läsa den! :D
SvaraRadera