I helgen förvandlade jag den här...


...till det här:

och

och

Pumpapajen var förvånansvärt god, även om jag var lite misstänkt när jag bakade (fyllning var som pannakakssmet i konsistens) och kanten blev lite hög som ni ser. Den smakade inte heller så mycket pumpa, utan lite jul. Men jag gillar julsmak.


Jag åkte också till min favorit-Stockholms Stadsmission. Den har den bästa engelska bokavdelningen! Jag fann det omöjligt att inte köpa några böcker. Egentligen är det som att skänka pengar till välgörenhet så det hade varit dumt att inte köpa.


Everything is Illuminated är en av mina favoritböcker som jag vill läsa om. Och så har vi Charlotte Brontë för en billig peng och Great House av Nicole Krauss, författare till History of Love och gift med Jonathan Safran Foer (jag kommer aldrig komma över det där. haha).
All in all, jag är mycket nöjd.


Vet vad annat som är jättebra? Jag köpte två DVD:er från Discshop (Sherlock säsong 1 och Amelie från Montmarte, om ni är intresserade) och fick ett presentkort till Adlibris! Visserligen bara på 25 kronor, men fortfarande! Nu måste jag köpa böcker på adlibris, Gud vad jobbigt. Jag tror det ska bli någon av dessa böcker.

Glad Halloween!

november

På tisdag är det november, vilket betyder att det är dags för NaNoWriMo!



Förra året var det första jag skrev - och jag vann! (Vilket betyder att man klarade av att skriva 50 000 ord på en månad.) Jag blev till och med klar några dagar innan. Men jag ska inte direkt komma och säga att jag skrivit en bok, för så fort jag var klar stängde jag ner dokumentet och har sen dess inte öppnat det. Jag skojar inte. Jag har inte ens kollat på det sen förra november.

Jag har anledningar. Direkt efter november var jag så trött på det och jag fick sån ångest av att tänka på NaNoWriMo att jag gav mig själv lite frist från det - ett tag att smälta det, få perspektiv, och så vidare. Sen när man tycker att jag borde ha kommit över stressen kopplat till det, struntade jag fortfarande i att öppna den (och avsluta den - that's right - den är inte ens färdigskriven!) och då var det mest för att det var tråkigt, för att jag hade annat att göra, för att jag var lat eller för att jag glömt bort den. Och nu vågar jag inte öppna den. För jag är säker på att den är jättedålig. Jag är rädd för att läsa skiten jag har skrivit. And that's the truth.

Jag har inte ens läst igenom den. Jag vet inte vad det är för fel på mig.

Nu får jag det att låta som att NaNoWriMo är jättedåligt, men jag tyckte om det jättemycket. Jag jobbar bäst under disciplin och det är bara en månad om man tycker det är jobbigt. Och jag skrev! Jag skrev faktiskt! Även när jag inte visste vad jag skulle skriva, tvingade jag mig själv att fortsätta. Det var rätt fantastiskt.

Så jag ska göra det även i år. Och jag ska vinna även i år. Jag är fortfarande inte säker på vad jag ska skriva, men jag har en idé, en idé som dessutom ganska lätt kan utvecklas åt ett eller annat håll. Så jag får se. Men ångest.

Jag vet att ganska många författare stöttar NaNoWriMo, men om ni vill läsa någon som inte gillar det och varför, läs det här inlägget på Maggie Stiefvaters blogg. Jag håller med litegranna. Men jag är en sån där människa som inte tycker att någonting jag skriver är bra, så jag kan likagärna skriva jättemycket dåligt på kort tid, som lite och under lång tid. (En sån där människa - se: med dåligt självförtroende, för bra självinsikt, etc.)


Ska ni vara med och skriva? I sånt fall får ni dela med er av ert användarnamn så jag kan stalka era framsteg i smyg. Jag heter Minutes om ni vill stalka mig.
(Och jag vet inte om jag ska gå på kick-offen, Jag vill, men jag är rädd för andra människor. What to do, what to do...)

Så det var det. Nu ska jag sysselsätta mig med att komma på namn. Det är det roligaste med att skriva.
(Jag önskar att jag var lika motiverad att hitta ett jobb som jag är på att skriva en bok på en månad.)

skogspromenad

Idag var jag, min mamma och min mormor iväg på en utflyck. Jag fick köra. Yey! Not really. Jag hatar att köra bil. Men jag måste bli bättre.

Anyways. Vi åkte till ett litet skogsområde/naturreservat eller något sånt. Det var fabulöst. Det är höst, som ni alla vet, så det var overkligt färgglatt. Dessutom var det mulet och dystert och jag vet inte varför, men jag älskar sånt väder. Ibland är det så vackert att det gör ont. I alla fall så vackert att tar kort på ALLT. (Helt seriöst, jag har tusentals bilder på träd. Jag älskar att fota träd. Jag älsar att se på träd. Jag älskar träd.) Så. Här är några av bilderna. (Knappt tio procent av dem, så jag är redan rätt barmhärtig.)





Jag är rätt ledsen att säga att jag är en sån som inte alls är rädd för djur förrän jag är tre meter ifrån dem. Då blir jag livrädd. MEN ALLTSÅ KOLLA PÅ HUR STORA DEM ÄR OCH HORNEN! Jag hade hela tiden en escaperoute i huvudet. Men den på bilden ser ut som en hund. De rörde sig för övrigt inte en milimeter medan vi gick förbi.


Det var här vi var!

Här ser ni en otroligt intressant hög med stenar. Det är faktiskt resterna av en vikingaborg. Jag gick runt och låtsades att det var Winterfell/Vinterhed för tusentals år sedan (på den tiden det fanns drakar), eftersom det fanns en inre och en yttre borggård.



Sen kände jag mig som Katniss när jag åt rötter. Mamma var förvånad över att jag inte visste att man kunde äta de rötterna, men är inte det hennes fel? Hon borde ju ha lärt mig vad jag kan äta i naturen. Nu vet jag i alla fall. (Fast rötterna var inte så goda. De smakade lakrits och beskt och sött.) Obs! Jag kommer inte ihåg vad växten heter.









Slutligen så plockade vi nypon. Vad kan man använda nypon till? Jag vill göra någonting roligt med dem. Annars ska man kunna göra te, tror jag. Eller hemmagjord nyponsoppa?


Jag tycker det är rätt bra att man fortfarande kan vara ute i slutet av oktober. Det har liksom inte kommit snö än! Det borde firas.
[Slut på något random inlägg.]

the bell jar

I helgen läste jag ut en ny favoritbok (jag älskar när det händer!) Boken var The Bell Jar av Sylvia Plath. Jag har velat läsa den ett tag, antagligen på grund av alla citat jag sett på tumblr, och hittade den äntligen på engelska.

Boken är Sylvia Plaths enda skönlitterära bok. Hon har skrivit mycker poesi, några noveller och en barnbok (som jag läst halva av; den handlade om sängar och heter mycket passande The Bed Book) och dessutom finns rätt mycket av hennes dagböcker utgivna - så jag ser fram emot att läsa mer av henne.

The Bell Jar är delvis självbiografisk (hon utgick från en period i sitt liv, men har överdrivit eller ändrat på händelser och personer). Den handlar om 19-åriga Esther som efter en sommar i New York bestämmer sig för att ta sitt liv och så småningom om hamnar på mentalsjukhus. Jag antar att det inte är särskilt bra att känna igen sig i Esther, men jag tror att många kan göra det. Speciellt i början - det var som att läsa min dagbok (bara mycket vackrare skriven, och med 50-talets New York i bakgrunden). Då handlade det om vad hon skulle göra i framtiden, vad hon skulle plugga och jobba med, om hon skulle gifta sig, var hon skulle bo och hur alla hennes chanser verkade försvinna eller gå henne förbi.
Esther var för övrigt en jätterolig karaktär (jag undrar hur lik hon var Plath) - hon var jättesmart, rolig och rätt skarpsinning (eller snarare witty).

Medan det var jobbigt och sorgligt att läsa om Esthers oro och mentala nedgång, var det värre att läsa om hur det togs emot. Hon gick frivilligt till en psykiater som inte verkade kunna hjälpa henne på något annat sätt än att ge henne en elchock. Eftersom så mycket annat i boken kändes modernt - jag hade jättesvårt att tidsbestämma den - var det lite av en chock att läsa det. Att folk faktiskt gjorde det! (En annan karaktär i boken hade blivit lobotomerad!) Jag blev så arg också, för Esthers "symptom" var så tydliga och jag fattar inte att någon inte kunde hjälpa henne (skulle man kunna göra det nu?)

En annan sak jag älskade med The Bell Jar var dess feministiska sida. Esther tyckte det var skenheligt av hennes "pojkvän" att han kunde ha sex innan äktenskap, men att bara att hon dejtade mycket fick henne att känna sig oren. Hon fick höra att det en man som gifter sig ville ha var sällskap, medan en kvinna ville ha trygghet. Och hon ville inte tjäna någon, speciellt inte en man. Det låter så självklart, men det var en tid då flesta kvinnor hemmafruar eller sekreterare. Eller, åh, det som sades om moderskap:

“I also remembered Buddy Willard saying in a sinister, knowing way that after I had children I would feel differently, I wouldn't want to write poems any more. So I began to think maybe it was true that when you were married and had children it was like being brainwashed, and afterward you went about numb as a slave in some private, totalitarian state.”

Det fanns det så många underbara citat i den där boken, jag ville sätta in alla här. Får jag det? En till i alla fall:

“I saw my life branching out before me like the green fig tree in the story. From the tip of every branch, like a fat purple fig, a wonderful future beckoned and winked. One fig was a husband and a happy home and children, and another fig was a famous poet and another fig was a brilliant professor, and another fig was Ee Gee, the amazing editor, and another fig was Europe and Africa and South America, and another fig was Constantin and Socrates and Attila and a pack of other lovers with queer names and offbeat professions, and another fig was an Olympic lady crew champion, and beyond and above these figs were many more figs I couldn't quite make out. I saw myself sitting in the crotch of this fig tree, starving to death, just because I couldn't make up my mind which of the figs I would choose. I wanted each and every one of them, but choosing one meant losing all the rest, and, as I sat there, unable to decide, the figs began to wrinkle and go black, and, one by one, they plopped to the ground at my feet.”

(Jag tog det längsta, för det är mitt favorit.)

Som så ofta när jag läser böcker jag fäster mig vid, blir jag väldigt påverkad av det jag läser. Jag brukar känna det som om jag delar tankar och egenskaper med till exempel huvudpersonen i flera dagar efteråt (ungerfär såhär). Så efteråt jag gick omkring i en bubbla av galenskap och det var härligt för det var inte min galenskap.


Det var i alla fall en fantastisk läsning och underbart språk och det senare får mig att vilja läsa allt Sylvia Plath har skrivit. I upplagan jag läste fanns en av hennes dikter tryckt, Mad Girl's Love Song, och även den var jättebra.

Jag måste bara tillägga en sak. Jättemånga verkar jämföra den här med The Catcher in the Rye, eller tycka att de är lika. Det är ganska roligt för jag älskar The Bell Jar och tycker inte alls om The Catcher in the Rye. Så de kan inte vara så lika.



För övrigt kan jag säga att min hemstad har fel på vattnet så det går inte att dricka. Jag skulle kunna säga att det är jobbigt att koka allt vatten i tio minuter och sen ställa det i kylskåpet för att svalna till en drickbar temperatur, medan det fortfarande smakar metall, men av någon anledning känner jag mig bara som ett extra stort svin om jag gör det. Så jag dricker mycket te istället.

bokbloggträff

Här kommer ett inlägg som är alldeles för sent. Men det är min blogg och jag bestämmer! Det känns nästan löjligt att skriva om det nu men jag gör det för mig själv. Annars glömmer jag det kanske. Den här bloggen är i alla fall till för att kunna läsa om femtio år. Right. Jag borde sluta nu.

För två veckor sedan var jag på en bokbloggträff, anordnad av Elin och Frida. Andra människor som var där var: Nea, Amelie, Pia, Olivia, Anna, Amina, Oskar, Sara Bergman Elfgren, Elin Fahlstedt och Fredrik Lindblom.
Ni borde alltså läsa deras bloggar/böcker/m.m. för de är alla sjukt duktiga.

Well. Det var jätteroligt. Mycket roligare än jag trodde (jag var så nervös, ugh). Sara berättade om Cirkeln (som precis blivit nominerad till Augustpriset!) och vi ställde frågor, Fredrik berättade som sin bok Röd Skymning och visade de otroligt vackra illustrationerna i hög kvalitet och Elin visade och pratade om sina böcker, Umbra och Önskeprickar. Och därefter pratade vi om böcker (duh) och vad vi läste och Harry Potter och AVPM och allt möjligt. Och just det, vi fick fika också. Viktigt. Timmarna gick i alla fall jättefort och det var ett jätteroligt initiativ av Elin och Frida.
Det var också kul att se människorna bakom bloggarna.

Ooo. Jag fick med några böcker också - Gargoylen av Andrew Davidson som vi alla fick av Nordstedts och Divergent av Veronica Roth som jag fick för att jag skrek högst och snabbast, av Sara. Och eftersom vi träffades på ett bibliotek lånade jag några böcker.

Jag tog inga bilder direkt, men bilder finns till exempel här, här, här och här.


Annars är jag rätt excited denna vecka, vilket är dumt, men jag är det ändå. Och jag har sett Sherlock alldeles för mycket vilket gör mig löjligt glad (när jag kan varje dialog utantill är jag nöjd, kanske) (några favoriter). Den här veckan ska jag dessutom försöka skriva om en bra bok jag läste i helgen.

Ha det bra!

oryx & crake

Oryx& Crake utspelar sig i en avlägsen framtid. Man följer Snöman, dels i nutiden och dels i hans tillbakablickar. Världen är tom och ödelagd och genom att se tillbaka på hans liv får man veta varför. Man får veta vilka Oryx och Crake är - nutidens gudar, Snömans gamla vänner.

Jag läste boken samtidigt som Nea (det var ett tag sedan nu!) och när vi båda var klara hade vi en lång och lite rörig diskussion om den. Det var fruktansvärt roligt att diskutera och analysera en bok med en likasinnad bokälskare. Jag vet inte om vi kom fram till så mycket, men det gjorde mig mycket sugen på att läsa uppföljaren jag upptäckte finns.

Oryx & Crake var bra. Jag tyckte kanske inte att den var jättebra - jag tror för att jag ska älska en bok ska jag vara mer fäst vid karaktärerna. Men det fanns flera element jag tyckte väldigt mycket om. Till exempel berättastilen. Någonting har hänt. Så mycket får man veta i början - det är rätt uppenbart. Men vad som har hänt och varför avslöjas inte förrän de sista sidorna vilket gör det omöjligt att sluta läsa och gör en mer och mer intresserad för var sida man läser. Varje kapitel ger en ledtråd, varje kapitel avlöjar något, så man är nästan där, man kan nästan förstå... Men såklart gör man det inte förrän under de sista kapitlena - när författaren till att man ska förstå.

Jag tycker också om världen som byggts upp. En framtid som kanske inte är så avlägsen. Den känns skruvad och fel, men mest för att några saker har förstorats - den konstgjorda maten, hemsidorna med allt möjligt fruktansvärt, genmodifieringarna. Men det är inte så långt bort. När Nea och jag letade likheter i boken med nutiden hittade vi obehagligt många.
Sen älskar jag att läsa om en framtid, vilken som helst, bara för att se hur långt författarens fantasi tar en. Den här gången hade hon tagit med vetenskapliga under som jag inte har någon aning om de är möjliga, men som kändes fullt trovärdiga. En korsning mellan skunk och tvättbjörn? Kycklingbuskar? Myggmedel inbyggt i människan? Varför inte.

Men det jag gillade mest med boken upptäckte jag nog mera efter jag läst ut den, när jag läste om olika referenser och andras analyser på internet. Det handlade om hur gudar blir till och den gudadyrkan som fanns i boken. Jag kan inte skriva ut det direkt utan att avslöja slutet men boken kan sägas ge ett förslag på hur tro på gudar uppkommer. Jag älskade det!

Som sagt fastnade jag inte helt i boken. Det kan ha varit för att jag läste den på svenska och språket kändes så platt som det brukar göra. Eller så var det att jag inte gillade någon av karaktärerna. Jag kunde sympatisera med Snöman (och mot slutet tyckte jag om honom ganska bra) och beundra Crake, men de var inte tillräckligt.

Jag ska i alla fall läsa uppföljaren (någon gång...), The Year of the Flood, eftersom slutet var sådär härligt öppet och jag gärna läser mer om världen.

what i do know is we're Here and it's Now

Det känns såhär:


Allting har en början och ett slut. Speciellt allt levande har en början och ett slut. Till och med dagen har en början och ett slut. (Och månens varv runt jorden, böcker, årstider, pennstreck, låtar, meningar, förhållanden, människor.) Sen kan det börja om igen på exakt samma sätt, eller så börjar det igen på ett helt annat sett, eller så börjar det inte alls igen. Men saker tar slut. Dagar, timmar, faser, liv.

Det känns som om det går mot sitt slut, där jag är. Som om där jag befinner mig sakta börjar tömmas. Och jag kan stanna här, vrida ut det sista, sitta kvar, inte röra mig. Men det är slut och jag väntar bara på det oundvikliga. Jag kan sitta med tända lampor och låtsas att dagen inte tagit slut och kanske till och med sitta kvar tills nästa dag, så, på samma sätt. Men jag sitter fortfarande i samma dag och sedan i en gammal dag.

Det är som att allt försvinner och förlorar den mening det hade. Maten, träden, stigarna, böckerna, platserna, människorna. Människorna mer än något annat. Och jag. Jag har tagit slut. Och jag har - vad brukar man säga - lärt allt som finns att lära, fått ut allt som finns att få ut, här och nu. Varför skulle jag då stanna? När det är slut här?
(Jag kan som sagt hitta på ett nytt sätt att fylla timmarna och få dagarna att gå. Jag kan hålla på så i år och i evigheter. Men varför skulle jag?)

Och eftersom det är slut här och nu - med början för kanske nitton år sedan - så borde jag väl leta efter en ny början?

(Men jag kan inte, jag vet inte. Och var, hur?)
Varför ska jag vänta och krama ur det sista, trampa vatten, vänta?


Det här är bönen jag alltid bär med mig. Jag repeterar den i mitt huvud, i viskningar, högt, i förtvivlan, i tilltro, om och om igen.
Låt mig gå, låt mig gå, låt mig gå, snälla, låt mig gå.
(Det har jag aldrig berättat för någon.)

Det är därför jag inte ser någon poäng med att göra någonting här, eller ens börja något här. För det är slut. Jag är slut där jag befinner mig.



Det här låter så löjligt (jag vet det!). Men det är exakt så det känns. Som att för en gångs skulle känns livet som en metafor, exakt som en metafor, och det är bara så jag kan förklara det.

(Det var inte mening att publicera det här på min födelsedag. Men det passar rätt bra.
Jag är 19 nu.)

röran i mitt huvud

Jag är tillbaka på mitt vanliga bloggschema igen (det finns ett sånt i mitt huvud). Får se hur länge det håller. Kanske till imorgon. Obs, det här inlägget är lite överallt.


1. Jack's Mannequins nya album släpptes förrförra veckan eller nåt sånt. Det heter People and Things och är jättebra. Och jag tänkte dela med mig av min favoritlåt från skivan - People, Running.



De har gjort kortfilmer till alla låtar på skivan. Jag älskar den till My Racing Thoughts. Jag har inte sett de andra än.
Jag vet inte på vilket annat sätt jag kan visa min kärlek för Andrew McMahon och Jack's Mannequin än det här.


2. I helgen gjorde jag misstaget att se första avsnittet/filmen av Sherlock. Duuuuuude. Det är det enda jag kan säga. Det är så fruktansvärt bra. Det är typ det bästa jag sett. Vilket jag säger ungefär en gång i veckan, så jag vet inte hur stor vikt det har. Jag blev kär efter kanske två minuter - jag skojar inte. Och jag har sett två avsnitt. Av de tre som gått. (Egentligen kan man kalla det en miniserie eller tre TV-filmer, istället för en TV-serie. För det är tre avsnitt på 90 minuter. Men det kommer en andra säsong nästa år!)

Grejen är att de gick på BBC förra sommaren och på SVT förra hösten eller något sånt så jag är lite sen här. Men det är hela tumblr också, så jag gissar att den precis har haft premiär i USA och att det är därför alla helt plötsligt är förälskade i den. Tumblr är i alla fall mitt andra hem. På Sherlock-taggen och på alla tumblrs som älskar Sherlock finns massor av människor som shippar Sherlock och Watson. (Alltså det är omöjligt att inte göra det. Varje avsnitt är som porr. Not kidding.) Jag känner min mindre konstig där.

Det bästa med serien Sherlock är Sherlock Holmes (just det, Sherlock utspelar sig i nutid, så det är en modern version av Sherlock Holmes). Han är fruktansvärt irriterande och rolig och smart och så vidare. Men det är någonting sårbart över honom som gör att man förlåter hans odräglighet (också för att jag önskar att jag kunde vara likadan mot människor och komma undan med det) och skådespelaren är jättebra.
Steven Moffat, som skriver serien, skriver också Doctor Who. Så det är säkert därför det är så bra.


3. Jag kan verka lite löjlig just nu. Men anledningen till att jag kollar på massor av jättebra TV är för att jag inte orkar tänka på mitt liv. Jag måste söka till en skola och jag vill verkligen inte. Och därför hatar jag allt och alla. För jag har alltid velat plugga på universitet och sett fram emot det och vetat att jag kunnat och bla bla bla. Men nu vill jag inte längre och det är universums fel. Jag blir för deprimerad om jag tänker på det för mycket så jag distraherar mig själv med TV. Och böcker om jag orkar.


4. Jag sparade det här till sist för att inte förlora all credibilitet och tro om att jag är en någorlunda vettig person. I posten idag kom de två tee:na jag köpte på Threadless för några veckor sedan. De är så vackra. Jag skäms lite för hur glad jag är över dem. Det här var förresten min födelsedagspresent till mig själv.






Ser ni vem jag har blivit? Jag läser åtminstoner Sylvia Plath just nu. Så jag är inte helt lost.


5. Jag borde ha en femma med. Det låter bättre är fyra. Det får bli att jag och en kompis i helgen var på inflyttningsfest och hade med världens bästa present. Nybakade chocolate chip cookies i en korg, Desperate Housewives-style. Never mind att kompisen är 18 och alla andra typ hade med sig alkohol. De var jättegoda.



The end.

Anledningen till att jag vill leva för alltid - eller inte dö - är jag att jag är så fruktansvärt nyfiken.


Jag vill vara med när forskarna kommer på teorin som förklarar allt och varför universum skapades. Jag vill vara där när människan åker ut i rymden och när vi för första gången träffar liv utanför jorden (de är där). Jag vill vara med när de tar reda på vad som finns på andra sidan universum och i ett svart hål och på Pluto.

Jag vill vara med när jorden går under och alla dör för att skrika till alla idioter som åt kött och körde bil och flög överallt (inkl. jag själv), vad hade ni trott? Jag vill se alla politiker som inte förbjuder allt miljöfarligt och fråga vad i helvete trodde ni? Att människan, att vi, skulle välja bort det? Jag vill vara med vid planetens sista defensiv och kunna säga vad var det vi sa?

Jag vill se New Directions vinna Nationals. Jag vill se Penny och Leonard bli tillsammans igen. Jag vill träffa mamman, för Guds skull. Jag se vem som är den tolfte Doktorn.

Jag vill se vilket som blir nästa stora sociala nätverk, eller vad som följer i de sociala nätverkens ställe. Jag vill se Facebook bli Myspace. Jag vill veta vad som blir nästa tekniska innovation, efter smartphonen och läsplattan och datorn och telefonen och telegrafen och hjulet. Jag vill veta vilket multinationellt företag som kommer efter Google och Apple och på vilket fantastiskt sätt de förenklar och underhåller vardagen. Eller om det någonsin inte kommer ett multinationellt företag som sakta men säkert förstör världen lite mer.

Jag vill se Josh Hutcherson som Peeta och jag vill veta vem som ska spela Finnick och jag vill läsa Suzanne Collins nästa bok. Och JK Rowlings nästa bok.

Jag vill inte missa alla fantastiska böcker jag inte har läst än och jag vill än en gång läsa en bok som blir viktigare än livet (även om jag tror att jag inte längre kan älska en bok som jag älskade Twilight, och till viss del The Hunger Games och Harry Potter - på det där överdrivna, utomkroppsliga sättet). Jag vill se vilken nästa stora bok blir, bara för att.

Jag vill veta hur det känns att vara gravid - att har så stor, rund mage och någonting levande inom mig. Jag vill inte gärna föda barnet, men jag vill hålla i det för första gången.

Jag vill se vad som händer efter och hur vi kommer beskriva nuet. Jag vill se kapitalismens, patriarkatets och rasismens förfall. Jag vill veta vilken stormakt som kommer ta över världen och vilka krig som kommer startas och vad som händer efter dessa krigen och jag vill se världen förändras, förnyas och bli något annat så att man någon gång kan läsa om hur världen var indelad i länder och kontinenter med egenskaper, maträtter och flaggor, som man nu läser om glömda kungariken och samhällsstrukturer.

Och jag vill kanske, jag är inte helt säker, bli kär och få mitt hjärta krossat av kärlek bara för att kunna skriva om det och för att kunna känna igen mig i låtar som Someone Like You. Och för att kunna säga att jag har levt.

Jag vill veta vilken nästa stora baktrend är, efter cupcakes och macarons, och den efter det och efter det. Och vilken nästa musiktrend är och nästa hipstertrend och trenden som följer trendtrenden.

Jag vill veta allt om Jesus liv och vilka som skrev Bibeln. Jag vill lära mig allt om böcker och hur böcker har skrivits och hur de kommer att skrivas och varför. Jag vill lära mig skriva. Jag lära mig se det som är fel och uttrycka saker det inte finns ord för. Jag vill lära mig förlåta och jag vill träffa mina syskonbarn och se vad som händer mina forna klasskompisar.

Jag vill kunna jämföra nu med om 50, 100 och 500 år för att se om det är mer jämställt, mer rättvist, bättre, eller bara sämre.



Det är därför jag vill leva för alltid. Om jag bara kunde få se det. Om jag bara kunde få vara kvar för alltid och se på utan att vara med, som solen eller månen eller uråldriga träd.

why i'm not where you are

Sanningen är att jag har lite svårt att skriva här just nu. Det känns som om jag låtsas. Och jag är så trött på att försöka.
Eller trött generellt.

Istället är jag på tumblr, och där är jag ärligare.

Det här är mina favoriter;

[via]

[via]

[via]

[via]

[via]

[via]

[via]

[via]

[via]

[via]

(Om jag någonsin skulle skriva en kärlekshistoria, så skulle jag nog skriva om tumblr.)

När jag kommer över det här/mig själv har jag en bloggträff att skriva om. Och en bok.


P.S. Okej. Jag kan inte låta bli att kommentera. 1. Två av mina favoritkaraktärer på TV just nu är med här. 2. Den första bilden, jag vill gråta, whyyyy. 3. Det här blev mindre seriöst än vad jag hade tänkt mig och tiden fortsätter gå.

böcker och nobelpris

Eftersom konserten var på Debaser Medis, och jag och min syster kom lite tidigt, var jag tvungen att gå in på biblioteket Plattan. Och där inne kunde jag inte låta bli att låna böcker fastän jag har tillräckligt många att läsa. Det blev två serieböcker som jag velat läsa länge. Den första var Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson (som hörs i Tankesmedjan).
Jag läste ut den på tåget hem och den var jättebra. Flera gånger fick jag ett leende på läpparna. Det är en självbiografisk bok om Sara som går i femman och älskar Spice Girls och får en ny vän i sexan och de vill göra allt tillsammans. Jag kunde känna igen mig i ganska mycket, speciellt det om att klä ut sig och sminka upp sig - det var så himla roligt. Men jag lyssnade aldrig på Spice Girls så det gick förbi mig litegranna. Teckningarna var också roliga och på ett sätt väldigt realistiska.

 
[via och via]

Den andra seriebok jag lånade var Sandman: Preludes & Nocturnes. Det är första delen av tio, tror jag, med de samlade Sandman-serierna, skrivna av Neil Gaiman. Och eftersom jag har fått för mig att läsa allt av Neil Gaiman var det är en väldigt intressant del i läsningen. Jag har inte läst klart den än men jag älskar det jag läst; myter, drömmar, magi i vår värld och andra. Jag är inte så van vid att läsa serier så det tog ett litet tag att komma in i det. Men nu är det inga problem även om jag tycker att bilderna är lite röriga och sketchiga ibland.


Nobelpriset i litteratur meddelades igår. Jag satt faktiskt framför TV:n precis vid ett och väntade och det var lite nervöst. Litteraturpriset och Fredspriset är de enda priserna jag bryr mig och överhuvudtaget jag relatera till. Även om pristagarna ofta är okända för mig.. Så även i år. Jag har hört Tomas Tranströmers namn men inte läst någonting. Det var eventuellt lite roligt att det var en svensk som vann - det tyckte alla de intervjuade på TV:n och jublet när det tillkännagavs var så högt.

Fredspriset tillkänngavs just precis och jag blev överlycklig! Tre kvinnor som fick det - det har annars bara varit män som vunnit i år. Och det arbete som belönas är ett av de viktigaste för mig - kvinnors rätt och fred. Det här gjorde mig allvarligt talat mycket gladare än litteraturpriset. (Nu har 15 kvinnor fått Nobelpriset i fred. Wow.)
Jag vet då inte så mycket om dessa tre kvinnor för jag är lat och läser sällan nyheter. Men de intervjuade i DN tycker valet är bra, så då gör jag också det.


I helgen ska jag på en bokbloggträff i Stockholm, anordnad av Elin och Frida. Är det någon annan som ska gå? Jag är jättenervös och livrädd eftersom jag är förlamande blyg. Men jag kommer vara omgiven av böcker. Det är typ en tröst.

Ha en bra fredag & helg!

owl city @ debaser

Igår såg jag Owl City spela i Stockholm. Det var helt fantastiskt. Det var en av de bästa konserterna jag har varit på (den ligger någontans i mitt topp tre, med John Mayer och Muse).

Först av allt spelade en kille som kallade sig själv Unicorn Kid (Jag kan inte med säkerhet säga om det är hans verkliga namn). Han spelade någon sorts techno utan sång som i sig inte var jättebra, tycker jag. Men han lyckade tagga upp publiken och mig så att nästan alla framför scenen hoppade runt som galningar. Det bästa var när ytterliggare tio personer kom ut på scenen och dansade loss. Det var lätt bisarrt men jättebra som uppvärmare och efteråt var jag fruktansvärt excited inför Owl City.


Sen kom själva Owl City ut på scenen och det var underbart. Musiken gjorde sig förvånansvärt bra på scen med lugna ballader och swaying blandat med upptempo och dans. Jag och min syster hade jättebra platser, precis framför scenen på andra raden. Det var inte så många där så det var gott om plats att dansa också, men ändå var publiken högljudd och glad. Jag skyller allt på Adam Young. Jag är förälskad i honom. Jag tror det är något med duktiga människor på scen.
Han blandade låtarna med prat om hur mycket han älskade Stockholm (inget får igång publiken så mycket som att säga "I love [insert current city]") och hur han skulle ringa sin mamma efteråt och berätta om det samt introduktioner till vissa låtar.




Han spelade både låtar från sitt senaste album, All Things Bright And Beautiful, som äldre låtar. Förvånansvärt många äldre låtar, vilket var mer än okej, eftersom jag tycker hans andra album är bättre är det senaste. Mina favoriter var Hello Seattle, Cave In, The Real World, The Technicolor Phase och såklart Fireflies. Jag är lite ledsen för att han inte spelade Vanilla Twilight som är min favorit från hans album. (Mina favoritlåtar annars är en jullåt och en cover. Haha.) Därför känner jag att jag är tvungen att se honom spela igen - för att få höra Vanilla Twilight live.





Det var dock mer än musiken. Jag var lyckligare där och kunde för en stund tro på möjligheterna, tro på att jag lever i samma värld som alla andra. Och det var lite lättare att andas och att gå och det höll i sig. I alla fall nästan ett dygn. Men ett dygn av hopp är mer än ingenting.


En av anledningarna till att jag älskar Adam Young är hans tweets. De är löjliga, allvarliga, inspirerande och ofta fruktansvärt roliga. Det här sa han om spelningen (jag kände för att skriva samma sak).

[via]

Jag önskar jag kunde göra om det.