what i do know is we're Here and it's Now

Det känns såhär:


Allting har en början och ett slut. Speciellt allt levande har en början och ett slut. Till och med dagen har en början och ett slut. (Och månens varv runt jorden, böcker, årstider, pennstreck, låtar, meningar, förhållanden, människor.) Sen kan det börja om igen på exakt samma sätt, eller så börjar det igen på ett helt annat sett, eller så börjar det inte alls igen. Men saker tar slut. Dagar, timmar, faser, liv.

Det känns som om det går mot sitt slut, där jag är. Som om där jag befinner mig sakta börjar tömmas. Och jag kan stanna här, vrida ut det sista, sitta kvar, inte röra mig. Men det är slut och jag väntar bara på det oundvikliga. Jag kan sitta med tända lampor och låtsas att dagen inte tagit slut och kanske till och med sitta kvar tills nästa dag, så, på samma sätt. Men jag sitter fortfarande i samma dag och sedan i en gammal dag.

Det är som att allt försvinner och förlorar den mening det hade. Maten, träden, stigarna, böckerna, platserna, människorna. Människorna mer än något annat. Och jag. Jag har tagit slut. Och jag har - vad brukar man säga - lärt allt som finns att lära, fått ut allt som finns att få ut, här och nu. Varför skulle jag då stanna? När det är slut här?
(Jag kan som sagt hitta på ett nytt sätt att fylla timmarna och få dagarna att gå. Jag kan hålla på så i år och i evigheter. Men varför skulle jag?)

Och eftersom det är slut här och nu - med början för kanske nitton år sedan - så borde jag väl leta efter en ny början?

(Men jag kan inte, jag vet inte. Och var, hur?)
Varför ska jag vänta och krama ur det sista, trampa vatten, vänta?


Det här är bönen jag alltid bär med mig. Jag repeterar den i mitt huvud, i viskningar, högt, i förtvivlan, i tilltro, om och om igen.
Låt mig gå, låt mig gå, låt mig gå, snälla, låt mig gå.
(Det har jag aldrig berättat för någon.)

Det är därför jag inte ser någon poäng med att göra någonting här, eller ens börja något här. För det är slut. Jag är slut där jag befinner mig.



Det här låter så löjligt (jag vet det!). Men det är exakt så det känns. Som att för en gångs skulle känns livet som en metafor, exakt som en metafor, och det är bara så jag kan förklara det.

(Det var inte mening att publicera det här på min födelsedag. Men det passar rätt bra.
Jag är 19 nu.)