oryx & crake

Oryx& Crake utspelar sig i en avlägsen framtid. Man följer Snöman, dels i nutiden och dels i hans tillbakablickar. Världen är tom och ödelagd och genom att se tillbaka på hans liv får man veta varför. Man får veta vilka Oryx och Crake är - nutidens gudar, Snömans gamla vänner.

Jag läste boken samtidigt som Nea (det var ett tag sedan nu!) och när vi båda var klara hade vi en lång och lite rörig diskussion om den. Det var fruktansvärt roligt att diskutera och analysera en bok med en likasinnad bokälskare. Jag vet inte om vi kom fram till så mycket, men det gjorde mig mycket sugen på att läsa uppföljaren jag upptäckte finns.

Oryx & Crake var bra. Jag tyckte kanske inte att den var jättebra - jag tror för att jag ska älska en bok ska jag vara mer fäst vid karaktärerna. Men det fanns flera element jag tyckte väldigt mycket om. Till exempel berättastilen. Någonting har hänt. Så mycket får man veta i början - det är rätt uppenbart. Men vad som har hänt och varför avslöjas inte förrän de sista sidorna vilket gör det omöjligt att sluta läsa och gör en mer och mer intresserad för var sida man läser. Varje kapitel ger en ledtråd, varje kapitel avlöjar något, så man är nästan där, man kan nästan förstå... Men såklart gör man det inte förrän under de sista kapitlena - när författaren till att man ska förstå.

Jag tycker också om världen som byggts upp. En framtid som kanske inte är så avlägsen. Den känns skruvad och fel, men mest för att några saker har förstorats - den konstgjorda maten, hemsidorna med allt möjligt fruktansvärt, genmodifieringarna. Men det är inte så långt bort. När Nea och jag letade likheter i boken med nutiden hittade vi obehagligt många.
Sen älskar jag att läsa om en framtid, vilken som helst, bara för att se hur långt författarens fantasi tar en. Den här gången hade hon tagit med vetenskapliga under som jag inte har någon aning om de är möjliga, men som kändes fullt trovärdiga. En korsning mellan skunk och tvättbjörn? Kycklingbuskar? Myggmedel inbyggt i människan? Varför inte.

Men det jag gillade mest med boken upptäckte jag nog mera efter jag läst ut den, när jag läste om olika referenser och andras analyser på internet. Det handlade om hur gudar blir till och den gudadyrkan som fanns i boken. Jag kan inte skriva ut det direkt utan att avslöja slutet men boken kan sägas ge ett förslag på hur tro på gudar uppkommer. Jag älskade det!

Som sagt fastnade jag inte helt i boken. Det kan ha varit för att jag läste den på svenska och språket kändes så platt som det brukar göra. Eller så var det att jag inte gillade någon av karaktärerna. Jag kunde sympatisera med Snöman (och mot slutet tyckte jag om honom ganska bra) och beundra Crake, men de var inte tillräckligt.

Jag ska i alla fall läsa uppföljaren (någon gång...), The Year of the Flood, eftersom slutet var sådär härligt öppet och jag gärna läser mer om världen.