owl city @ debaser

Igår såg jag Owl City spela i Stockholm. Det var helt fantastiskt. Det var en av de bästa konserterna jag har varit på (den ligger någontans i mitt topp tre, med John Mayer och Muse).

Först av allt spelade en kille som kallade sig själv Unicorn Kid (Jag kan inte med säkerhet säga om det är hans verkliga namn). Han spelade någon sorts techno utan sång som i sig inte var jättebra, tycker jag. Men han lyckade tagga upp publiken och mig så att nästan alla framför scenen hoppade runt som galningar. Det bästa var när ytterliggare tio personer kom ut på scenen och dansade loss. Det var lätt bisarrt men jättebra som uppvärmare och efteråt var jag fruktansvärt excited inför Owl City.


Sen kom själva Owl City ut på scenen och det var underbart. Musiken gjorde sig förvånansvärt bra på scen med lugna ballader och swaying blandat med upptempo och dans. Jag och min syster hade jättebra platser, precis framför scenen på andra raden. Det var inte så många där så det var gott om plats att dansa också, men ändå var publiken högljudd och glad. Jag skyller allt på Adam Young. Jag är förälskad i honom. Jag tror det är något med duktiga människor på scen.
Han blandade låtarna med prat om hur mycket han älskade Stockholm (inget får igång publiken så mycket som att säga "I love [insert current city]") och hur han skulle ringa sin mamma efteråt och berätta om det samt introduktioner till vissa låtar.




Han spelade både låtar från sitt senaste album, All Things Bright And Beautiful, som äldre låtar. Förvånansvärt många äldre låtar, vilket var mer än okej, eftersom jag tycker hans andra album är bättre är det senaste. Mina favoriter var Hello Seattle, Cave In, The Real World, The Technicolor Phase och såklart Fireflies. Jag är lite ledsen för att han inte spelade Vanilla Twilight som är min favorit från hans album. (Mina favoritlåtar annars är en jullåt och en cover. Haha.) Därför känner jag att jag är tvungen att se honom spela igen - för att få höra Vanilla Twilight live.





Det var dock mer än musiken. Jag var lyckligare där och kunde för en stund tro på möjligheterna, tro på att jag lever i samma värld som alla andra. Och det var lite lättare att andas och att gå och det höll i sig. I alla fall nästan ett dygn. Men ett dygn av hopp är mer än ingenting.


En av anledningarna till att jag älskar Adam Young är hans tweets. De är löjliga, allvarliga, inspirerande och ofta fruktansvärt roliga. Det här sa han om spelningen (jag kände för att skriva samma sak).

[via]

Jag önskar jag kunde göra om det.