kampen om järntronen

Jag läste precis ut Kampen om järntronen av George R.R. Martin - A Game of Thrones på engelska - och jag älskar den. Jag har också hunnit se några avsnitt av serien och jag älskar den också (den är nästan exakt som boken och det är en HBO serie!) I TV-serien får man dessutom se Jon och det var minst sagt trevligt. Jag undrar om jag tycker han är så snygg bara för att jag vet hur snäll den pojken är...


Det här kan innehålla en del spoilers!

Kampen om järntronen utspelar sig i en medeltisliknande miljö, fast en med vålnader, drakar och skräckvargar. Boken berättas ur ett antal karaktärers perspektiv, och hoppar runt lite - ungefär som det brukar vara i TV-serier. Som tur var är de karaktärer man följer någorlunda sympatiska - mer eller mindre. Det jobbiga är att karaktärerna man följer är motståndare till varandra så man hoppas att den man läser om just då ska vinna, vilket tyvärrr betyder att någon annan måste förlora. Handlingen är lite komplicerad, men enkelt sätt handlar den om ett gäng män och kvinnor som alla vill styra att land, De sju kungarikena.

Jag älskade att läsa om Jon Snö, den goda oäktingen, som tvingades lämna sin familj för att svära Nattens väktares ed och arbeta hos dem för resten av livet. Han var en av de få som jag tycker verkade vara genuint snäll. Hans resa/öde gjorde mig mest ledsen dock. Han kommer inte få något slott att regera över eller någon vacker hustru (jag hatar mig själv litegranna för att jag skriver det här) utan han måste för resten av sitt liv vara fast vid den där muren där det är vinter året om - trots att det varit sommar i flera år.

Jag älskade också Arya, lord Eddard Starks yngsta dotter, som helst av allt ville lära sig slåss med svärd och bli riddare. Jag kan förstå henne, för i den där hemska världen kan det inte vara roligt att vara kvinna. Antingen gifts man bort med en man för att föda honom en son - när man är ungefär 14-15 år - eller så blir man sköka (obs, bokens ordval). Hon var smart och modig och hon gav sig av och det är så roligt att se att någon som inte står ut med orättvisorna flyr. Inte för att hon hade mycket av ett val men det var skönt att komma bort från slottet litegrand.

Min tredje favorit var Dany, dotter till den föregående kungen. Hon och hennes bror flydde över havet när kungen störtades och har levt i exil där alla dessa år, medan brodern smider planer på att ta tillbaka tronen. Hennes bror gifter bort henne med khal Drogo, ledaren över ett ryttarfolk som bor i länderna över havet. I början var det så hemskt att läsa om unga Dany, bara 13 år i början, som giftes bort med en fullvuxen man och ständigt blev misshandlad av sin bror. Men så småningom blev hon en riktigt khaleesi, en sorts drotting över ryttarfolken som faktiskt hade makt att vara barmhärtig om hon ville. Jag hoppas att hon i de efterföljande böckerna återvänder till de sju kungarikerna, för jag skulle gärna se henne som drottning där. Hennes slut i boken var jättebra - hemskt, fruktansvärt och helt underbart.

Och så älskade jag deras skräckvargar. Jag kan inte säga hur mycket. Jag vill också ha en varg!

Boken var jättespännande och fastän den var lång - 716 sidor - blev den aldrig tråkig, den var så rolig att läsa och det hände ständigt saker. Den gav mig en sådan panik ibland, när jag undrade varför författare gjorde som han gjorde - kunde han inte bara låta alla dumma dö och alla goda leva? Han är författaren, han skulle kunna göra det! Författaren hade för övrigt inga problem med att ta död på karaktärer. Whyyyy. Men alla måste offra något på vägen... Måste de verkligen??? Verkligen?

Det jag kan klaga på är att det är lite man måste stå ut med på vägen. I stort sett varenda kvinna med i boken blev våldtagen eller misshandlad någon gång (med få undantag), speciellt hos ryttarfolket. Mord och liknande skildrades rätt brutalt, men ärligt talat har jag inte så svårt att läsa om det (det var värre att se det.. ugh..) Och alla namn! Det fanns inte en chans att hålla reda på alla lordar och vasaller och döda kungar och deras barn och syskonbarn och oäktingar, inte ens med appendixet i slutet av boken.
Och som vanligt i påhittade världar var den så lika vår egen, med de vita "civiliserade" i väst, och de mörkhyade "vildarna" i öst... Med snö i norr och värme i syd. Någon gång ska jag skriva en bok där det är kallt söderut.

Oh, jag har glömt en annan sak jag älskade - kartan i början! Kampen om järntronen sällar sig nu till mina favoritböcker med kartor - Sagan om ringen, Narnia-böckerna och Book of a Thousand Days.

Så jag är i alla fall tvungen att läsa fortsättningen. Än så länge ytterliggare 4 böcker minst lika långa som denna. Men det ger mer tid att läsa om Jon, Arya, Dany och de andra. Jag hoppas verkligen att inte någon av dem dör.