Så här är det med skolan just nu: för första gången valde jag att plugga något som inte inte direkt kommer leda någonvart, eller hjälpa mig komma in på någon smart utbildning. Men aldrig tidigare har jag känt att det jag lärt mig gett mig mer. Eller att det varit lika roligt.

Här är en av mina favoritdikter jag hittade i litteraturboken (det är engelska jag pluggar, och litteraturen som är roligast).



Kind of Blue // Lynn Powell

Not Delft or
delphinium, not Wedgewood
among the knickknacks, not wide-eyed chicory
evangelizing in the devil strip—

But way on down in the moonless
octave below midnight, honey,
way down where you can’t tell cerulean from teal.

Not Mason jars of moonshine, not
waverings of silk, not the long-legged hunger
of a heron or the peacock’s
iridescent id—

But Delilahs of darkness, darling,
and the muscle of the mind
giving in.

Not sullen snow slumped
against the garden, not the first instinct of flame,
not small, stoic ponds, or the cold derangement
of a jealous sea—

But bluer than the lips of Lazarus, baby,
before Sweet Jesus himself could figure out
what else in the world to do but weep.

us route 1 (3/3)

{arizona, del 1}{arizona to los angeles}{los angeles, ca}{us route 1 (1/3)}{us route 1 (2/3)}



{började dagen i vackra monterey, ca.}

{sälar!}

{vi lämnade monterey och åkte till henry cowell redwoods park, straz utanför santa cruz}

{det här är inuti stammen av ett träd}

{sista stoppet med vår bil i half moon bay, ca. (efter en hisnande bilfärd där vi först åkte fel och sen höll på att få slut på bensin på den långa sträckan längs kusten utan bensinmackar.)}

Och med blandade känslor sa vi adjö till den lilla, röda bilen som varit oss trogen i drygt en vecka - utanför världens bästa stad, San Francisco. Jag kunde också konstatera att Californiska kusten är världens bästa.

zelda & vita kränkta män

Jag har sprungit en del på Serieteket i Kulturhuset de senaste veckorna och läst serieböcker. Senast jag var där plockade jag äntligen upp Zelda. Varför har jag inte gjort det förut? Det var kärlek vid första ögonkastet. Zelda, militant feminist och förvirrad ungdom. Serierna är så fruktansvärt roliga. Det är underbart att läsa en serie där jag kan känna igen mig massor, beundra ihärdigheten och samtidigt kan skratta åt det hela. De skitsnygga bilder och smarta skämt.

Det kan vara de bästa seriealbumen jag läst? Jag kan inte vänta tills nästa album, Zelda vs. Patriarkatet, kommer ut i sommar.




Apropå att skratta åt saker som är jobbiga, igår såg jag teatern Vita kränkta män. Teatern är baserad på facebook-sidan (och boken) med samma namn som skapades av Kawa Zolfagary. Det skulle kunna vara en ren eländes-fest att se en teater om saker ~vita kränka män~ faktiskt skrivit - men den var rolig. Jag kunde skratta åt hur sjuka saker de hade skrivit. Och det var en lättnad. Det finns inte mycket att skratta åt inom feminism och anti-rasism, men det går tydligen. Som det absurda i att det är misandri att kvinnor lever längre och att det bara pratas om våld mot kvinnor. Eller att misandri ens existerar.


Aja, nog om det för idag.

us route 1 (2/3)

{arizona, del 1}{arizona to los angeles}{los angeles, ca}{us route 1 (1/3)}



{från san luis obispo till hearst castle}

{hearst castle är ett gigantiskt hus byggt at en snubbe med alldeles för mycket pengar. det har en osannolikt vacker trädgård och vackra uthus och två pooler. han brukade ha gatsby-esque fester där om jag fattar det rätt. skulle inte ha något emot att bo där.}

{ovanligt hotfull ängel, no? låtsas inte ens gråta.}

{vidare längs us route 1, med stopp vid vattenfall m.m.}

{och till slut nådde vi monterey, ca; den lilla kuststaden söder om san francisco}