the storyteller

Så jag var tvungen att ställa in allt jag tänkte göra igår och imorse på grund av en bok vilket det var rätt länge sen jag gjorde. Det var länge sen jag kunde sitta ner och läsa så länge i sträck utan att ens vilja tänka på en paus.

Men vilken bok. Jag kan inte.

Den var helt underbar och sen fruktansvärd.

Kort beskrivning: Anna blir vän med skolans drug dealer, Abel, som berättar en saga för sin lillasyster, Micha. Sagan är en magisk version av verkligheten och allt som händer i boken återberättas i sagan om en isdrottning och hennes ö, ett sjölejon och en rosflicka och en fyrvaktmästare.

Fram till sida 272 var den är fantastisk. Då var det den bästa boken jag hade läst i år. Den påminde om Jellicoe Road med dess grymma realism blandat med fantasi och sagor och magi - bara att den här hade en mer definierad fantasi och att realismen var grymmare. Och en kärlekshistoria som knappt var en kärlekshistoria men som lös upp i det gråa. Den var helt utsökt. Det är det bästa ordet. De första 272 sidorna var utsökta.

Sen hände något vidrigt och det går inte att komma över. Mer hemska saker hände och det blev aldrig sådär utsökt igen, bara nästan. Det kommer inte heller att gå att läsa om den på samma sätt... Om det bara hade fortsatt som de där första 272 hade det här kanske blivit min nya favoritbok. Det hade kanske varit FÖR simpelt. Men jag hade älskat utan att behöva VÅNDAS så mycket.

Men det var inte simpelt utan skitjobbigt. Jag vet inte om jag kan älska den. Betyder det här att jag måste ha "lyckliga slut" för att gilla böcker? Eller hela, goda karaktärer? Jag är så otroligt conflicted.
(Jag tänkte till och med herregud det kan inte finnas så här vackra kärlekshistorier på riktigt OCH JAG HADE RÄTT FÖR DET VAR INTE ALLS SÅ VACKERT.)


Förutom själva historian - som jag inte kan komma över - var boken helt fantastisk. Språket var helt underbart. Lyriskt och målande. Det snöade hela tiden och aldrig har jag älskat snö mer. Hur Anna målade upp sitt hem med det blåa ljuset var... perfekt. Sagan som berättades av Abel var så smart. Anna blev det vackraste namnet jag har hört, och Abel. In i det sista hade man ingen aning vad som skulle hända (och när jag förstod hoppades jag att jag hade fel. Hoppades). Det bästa ögonblicket i boken kan ha varit när rosflickan dök upp i sagan.

Något annat jag älskade med boken var att den är skriven av en tysk författare och utspelade sig i Tyskland. Det var så befriande att läsa en ungdomsroman (Eller är den en vuxenroman? Hur räknar man? Karaktärerna är 17, men till exempel sex var mer utförligt än vanligt. Fast inte för mycket, utan det var perfekt.) som INTE utspelar sig i USA. Ingen High School eller cafeteria eller köra bil (de cyklade överallt! Till och med i snön!) Och återigen älskar jag Tyskland, som när jag läst ut The Book Thief (fast då älskade jag tyska snarare).

Dumma bok. Hur kan du göra så mot. Lova så mycket och krossa det och göra mig så tveksam. Men det kanske gjorde den bättre? JAG VET INTE.

Jag skulle rekommendera att bara läsa de första 272 sidorna (kanske svårt att avgöra beroende på vilken utgåva man läser). Om ni nödvändigtvis måste fortsätta gör det med vetskapen att det kommer krossa ert hjärta. Inte ens på ett sånt där bra Doomsday-The Mark of Athena-Jellicoe Road-The Book Thief-sätt, som man kan läsa/se och gråta och älska. Och sympatisera. Utan på ett jättejobbigt sätt. Jag ger bort för mycket. Men det är bättre att ni förväntar er något hemskt så blir det kanske inte lika jobbigt.


Nu ska jag gå och lyssna på Leonard Cohen och We Are Augustines Book of Jacob (som måste vara skriven för boken. Jag hörde den tack vare Airiz, som fick mig att läsa boken från första början).


Till sist ville jag bara lägga in några citat jag gillade. Spoilers (fast inte så farliga).

“Nothing was perfect, but everything was all right. The light was never just blue.”

“Next to that dragon Micha had written: 'KIS EacH OthER'.
Abel looked at Anna. Anna looked at Abel.
'She is the little queen,' said Abel, 'in our fairy tale, at least.'
'One must obey the queen,' said Anna.”

“The words that I will have to find for that explanation will be sharp and they will hurt, much worse than the thorns of roses.”

“Anna watched as Abel walked across the empty schoolyard, she wondered whether there was a limit to desolation or whether it grew endlessly, infinitely. Desolation with a hundred faces and more, desolation of a hundred different kinds and more, like the color blue.”