it's kind of a funny story

Jag läste och läste ut It's Kind of a Funny Story av Ned Vizzini, som handlar om Craig som är deprimerad och har varit det hela året och till slut får han nog och bestämmer sig för att ta livet av sig MEN han ringer en suicide hotline och hamnar på sjukhuset och får bo på avdelningen för psykiskt sjuka tills han blir bättre.


Det jag slogs av när jag läste den var hur naturligt - eller verkligt Craigs sjukdom porträtterades. Han har var väldigt stressad över olika delar av sitt liv, speciellt hans skola, och han återkom hela tiden till det. Han blev bättre och mådde bättre, men fick sen "återfall". Och det var aldrig enformigt eller repetitivt även om det hände flera gånger. Det var logiskt. Han påmindes om någonting från skolan, han började fundera på det, han kom på att allt skulle vara likadant även om han blev frisk, han började tänka, och då började hans "cycling" vilket var vad han kallade det när han fastnade i sina tankar. Författaren skriver från egen erfarenhet och det märks för det var så... logiskt.

Jag tyckte mycket om Craigs karaktär också för han var väldigt torr och rationell med sin depression. Han var 15 och sa till de han träffade att han var kliniskt deprimerad, att han var en "bortskämd" ungdom som var smart och hade ett hem och en familj som brydde sig, men han mådde dåligt ändå (“I'm smart but not enough--just smart enough to have problems”). Han var också så utåtriktad och pratade med alla sina medpatienter och sjukhuspersonalen och det ytterligare en aspekt som gjorde honom verklig.
Och jag tycker väldigt, väldigt mycket om hans konst, som syns lite på framsidan av boken. Jag önskar jag kunde få se en av bilderna han beskrev... De var speciella.

Det fanns naturligtvis massor av fina och träffande citat och det bästa var det första stycket i boken.

Byt bara ut "when you want to kill yourself" mot "all the time".

Jag tyckte mycket om boken; den var rätt snabbläst och enkel och mycket väl skriven. Men den saknade något... jag tycket den var lite tråkig. Slutet var lite tråkigt. Slutet var lite väl enkelt. Men det var en bra bok om psykisk sjukdom och depression och om att bli bättre.