Denna lilla bok fick jag på den trevliga bokbloggträffen i höstas. Och nu ska den recenseras - den första recensionen 2012! Gargoylen handlar om en man med tveksamt föflutet som kraschar sin bil och håller på att brinna upp, men klarar sig. Därefter får man följa hans återhämtning. Han träffar under tiden en kvinna så heter Marianne Engel och får av henne reda på sitt tidigare liv.
Avsöljade jag för mycket nu? Jag började läsa den här boken utan att ha någon som helst aning om vad den skulle handla om - det bästa sättet att läsa böcker enligt mig - och vad den handlade om förvånade mig rätt mycket. Den var så konstig. Å ena sidan har vi detaljerade och utförliga förklaringar och beskrivning av brännskador och hur de behandlas. Det var väldigt intressant att veta - nu kan jag mer om brännskador. Å andra sidan var det en historisk berättelse om en tysk nunna på 1300-talet och en hel del om Helvetet.
Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den. I början var den lite seg och tråkig. Det var mycket text men lite som hände. Men vartefter jag läste blev det bättre och bättre - mer intressant, lättare att hänga med och roligare att läsa. Den var fortfarande lite seg - kanske? - i slutet, men bra. Jag skulle kunna älska den men det var något som gjorde att jag inte gör det. Det var alltigenom en frukansvärt intressant, välgjord och fascinerande historia. Och om det inte är så att författaren verkligen har varit med om det där, så måste han ha gjort otroligt mycket research.
Jag tyckte också väldigt mycket om de korta berättelserna om personer från olika delar av jordklotet och olika decennier och hur de spelade in i berättelsen.
Så. En bra bok, en bra historia, om än lite tung och svårläst. Men jag gillade den. Och jag gillade att veta allt jag fick veta om brännskador. (Förresten var beskrivningarna av smärta väldigt levande, men levande än det brukar vara. Jag kunde inte läsa passivt utan var tvungen att föreställa mig det... Och det var inte särskilt trevligt.)
Den var verkligen värd att läsa.
SV: I början var jag rätt så säker på att Marianne var psykiskt sjuk. Men i slutet av boken när huvudpersonen hittade böckerna och det så blev jag övertygad om att det Marianne sa var sant, att hon verkligen levde på 1300-talet.
SvaraRaderaSVAR: Det håller jag fullständigt med dig om! :D
SvaraRaderaHåller med fullt ut :D
SvaraRaderaTänker fortfarande ofta på den :D