41 timmar

Idag sa jag hejdå till min skog (den är inte min på något sätt, förutom att när jag går där är den min). Det känns som om jag kommer sakna den mest. För människorna jag känner kan jag prata med och de kan hälsa på. Och min host family har en katt så jag behöver inte sakna min katt så mycket (eftersom katter så lätt ersätter människor, har jag inte så dåligt samvete för att ersätta en katt) (Jag är en katt).







Någon gång ska jag posta en slags bucket list för det jag vill göra i USA. Jag måste bara skriva den först.

Men nu är tiden för att vara nervös. Det har börjat gå upp för mig att jag ska flytta hemifrån. Flytta ifrån Sverige för att vara borta i minst ett år. Vad är jag nervös och orolig för?

• Att jag måste träffa människor i min ålder och bli kompis med dem
• Att jag inte kommer att träffa någon som jag faktiskt tycker om att umgås med
• Att jag kommer göra min värdfamilj besviken. 
• Att jag inte kommer kunna prata. Om Problem. Bra saker. Dåliga saker. Allt.
• Att köra bil i USA.
• Det första LCC-mötet.
• Valet i USA.
• Stöta på ett jättejobbigt problem

Jag låter väldigt negativ nu. Det är därför jag borde skriva min bucket list. För jag ser fram emot massor också. Till exempel:

• Träffa min värdfamilj. 
• Träffa deras katt.
• Se huset och mitt rum.
• Kolla på TV i USA (haha)
• Gå in i en bokaffär.
• Kunna gå in på hemsidor utan se "Sorry, this video/page is currently only available in the United States"
• Köpa en kalender på engelska. (Jag har bestämt vilken. Måste bara hitta något ställe som säljer den.)
• Gå på konsert. 
• Stöta på ett jättejobbigt problem och kanske klara det.

Jag åker om mindre än 48 timmar! Om jag inte orkar blogga första veckan - när jag befinner mig på en au pair skola i New York - så borde jag kunna göra det nästa helg.


Jag lever på citat och låttexter när jag är orolig. Jag gillar den här av Stars från Your Ex-Lover is Dead: Live through this, and you won't look back...