within the fragile substance of my soul

Wow. Jag var påväg att skriva på engelska. Det är svårt att byta fram och tillbaka. Idag har jag äntligen ork och tid att skriva ett ordentligt inlägg. Och det ska handla om...

Crescendo

Crescendo är uppföljaren till Hush, Hush, boken om fallna änglar, pojkar och Nephilim och andra ondheter.

Boken var bra. Första halvan var mindre bra, eftersom huvudpersonen, Nora, var lite jobbig (läs avundsjuk och klängig). Men den (hon) blev bättre. Slutet var helt okay.
Det låter som jag tycker den var lite tråkig, men det var den inte. Eller det kanske den var. Men jag ÄLSKADE att läsa den. Jag kan inte förklara hur mycket jag har saknat att läsa en bok som jag helt och hållet fastnar i. Som jag varken vill eller kan sluta läsa. Som på något sätt påverkar hela mig känslomässigt. Den senaste boken som gjorde det var nog Mockingjay - och det var ett halvår sen!

För att jag ska bli så fast vid en bok behöver den inte vara särskilt bra skriven (tvärtom, tror jag. Crescendo var i alla fall inte så bra skriven.) eller ha en helt fantastisk handling med massa ledtrådar och smarta twists & turns. Det måste bara vara något som gör att jag fastnar. Ofta är det ett förstapersonsperspektiv och en "snygg" kille. (Jag är genomskinlig.) Det är alltid karaktärerna som gör att jag fastnar.

Crescendo var inte lika bra som Hush, Hush. Jag missade lite fakta eftersom jag inte kommer ihåg något från Hush, Hush. Men Patch var lika bra och det blev äckligt spännande mot slutet. Så spännande att jag var tvungen att sitta upp med lamporna tända. Jag är dock lättskrämd.

Poängen är att böcker behöver inte vara fantatiska. Ibland älskar jag att läsa om snygga pojkvänner och änglar - sådant som inte finns i mitt liv. Det är som porr (det är porr). Och jag hatar när det tar slut.
Jag tycker inte om boksnobbar som säger att sådana här böcker är dåliga, och att jag skäms för att jag älskar dem. Jag hatar ännu mer att jag ibland är en sådan snobb. Speciellt när det kommer till musik. (Den här låten? Really??) Ibland orkar man inte vara supersmart och se på program som Mad Men och Big Love (fast jag älskar Big Love), utan man vill bara ha lite good old making out, à la Vampire Diaries. Jag tycker det är okay, speciellt om man blandar. Vilket jag gör. (Vilken bra tv-liknelse, va?)

Den sista boken, Silence, kommer ut i oktober. Det är bara 215 dagar kvar.


Jag är sjukt bra på att skriva bokrecensioner. Eller hur? Det blev bara ett försvarstal. Anyways. I dag fyller min syster år (Grattis! Fast hon läser antagligen inte det här.) och jag har sett Trassel, igen. På svenska. Den var bäst ändå.
x