Jag ska berätta en liten historia.

Jag och min mor var ute på en promenad i grannskapet; vädret var hyfsat varmt, marken nästan bar från snö. Det var helt enkelt en bra promenad. Men den skulle komma att bli bättre.

Sen vände vi upp mot Glasmästeriet i närheten. Mina ögon drogs direkt till en släpvagn som stod väldigt nära busshållplatsen, för det brukar inte stå släpvagnar där.

På en skylt kunde jag urkilja något. Men det kunde väl inte stå...? Jo, det gjorde det.


Ja. Ni ser rätt. Det står "ALLA BÖCKER BORTSKÄNKES."

Jag blev helt till mig. Två av mina favoritföreteelser: böcker och gratis.


Så jag och mamma började helt enkelt plocka böcker. Vi fick besök av några andra människor som bor i närheten. Först tänkte jag "Försvinn! Ta in mina böcker!" Men sen tänkte jag om. Jag har egentligen absolut ingeting emot att dela med mig av böcker (Speciellt eftersom jag inte ville ha böckerna de ville ha. Visst är jag snäll.)


Tyvärr var böckerna ungefär sådana vi redan har. Men jag fick med mig två böcker. (Det fanns också en 1984, men vi har redan två kopior av den, och det var massa ögon på framsidan.)




Det bästa var egentligen att någon bestämde sig för att skänka bort böcker helt sonika (antagligen innan de dumpades på tippen). Och att de ställde vagnen nära mig!

Förresten, gör det ont i er också av tanken att slänga böcker?

Brunch på Hasselbacken

Söndagen tillbringades med min familj på Djurgården i Stockholm. Vi firade min morfar som fyllde år i veckan med en brunch på Hasselbacken. Det var stimmigt, mycket mat och roliga människor.


Maten var god, men jag hade velat ha mer 'breakfast' i brunchen. Jag saknade bröd av fler sorter och müsli med goda nötter och frukter. Men det fanns god äggröra, kaffe, amerikanska pannkakor med sirap, som var excellente, och ett efterrättsbord med chokladtårta, chokladbitar, snickers, marängsviss, smoothies, äppelpaj m.m. (Det var mitt favoritbord.)



[Jag hade på mig min nya, blå klänning. Jag älskar den.]









Jag är inte mycket för sill, lax, röror, renskav och inlagda saker, men det fanns också.

[Underbar himmel.]

Jag måste bara tillägga att jag körde till och genom stan till Djurgården. Det var påfrestning för mina nerver främst.

Köpenhamn del 2

Det här är fortsättning på min spännande reseskildring (och min framtid som resejournalist).

På kvällen åkte vi då till Vega och köade en kort stund innnan konserten började. Förbandet, en tjej från London (?) var bra; hon hade en bra röst även om hennes låtar inte riktigt var något för mig. I den långa pausen mellan henne och huvudakten spelade de skitbra musik och vi pratade med några danskar (de upptäckte en dansk kändis, Rasmus Seebach, tror jag, och blev helt galna). De trodde vi var från Norge. Intressant. Jag kan oftast inte höra skillnad på norska och danska, så jag dömmer ingen.

Anyways. Sen började konserten med en något storslagen inledning. Jag är inte något överdrivet stort fan av Bruno Mars men han var riktigt duktig live. Jag älskar också hans bakgrundsångare och gitarrist. De tre dansade mycket bra tillsammans.

Han spelade inte några av mina favoritlåtar (Somewhere In Brooklyn, Talking To the Moon, Today My Life Begins) förutom Marry Me - vilken han gjorde en skitbra version av. Men publiken älskade allt han sjöng och det är alltid roligare med en entusiastisk publik.

Jag fick faktiskt flera bra bilder, vilket är konstigt med tanke på hur dåliga alla andra bilder blev (kvalitetsmässigt).









Efter konserten sprang vi snabbt in på efterfesten, men fattade nada, så vi drog hem och sov. Bliss.
På morgonen fick vi smaka av den fantastiska frukostbuffén. Och jag fick äta min älskade äggröra.





Och självklart en danish till frukost.



Efter frukosten checkade vi ut och drog oss till en park i närheten. Jag tänker bespara er alla tusen foton av parken, som jag älskade. I efterhand kom jag på att den var så underbar för att det inte var någon snö. Det var ingen snö i hela Köpenhamn! Detta gjorde staden vackrare än den egentligen var.





Och så bjuder jag på en bild av mig, framför ett slott.



Den här saker mäter alla cyklar som åker förbi. Jag älskart. Det står 2700, eller något sånt, men bara 0:an fastnade på bild.



Och min besatthet av kollektivtrafiken gällde även tunnelbanan. Man kunde se ut bakåt! (Förresten, jag ska berätta en sak jag älskar: att åka tunnelbana över marken. Jag älskar det mycket mer än att åka tåg. Normalt.)



Och så åkte vi hem.



Nu är det slut på reseberättelsen.
Min utvärdering av Köpenhamn är att det är som Stockholm, fast inte riktigt lika vackert (nationalist, javisst). Fast danskar är trevliga. Och deras tåg/bussar/tunnelbana är bäst.
Men det känns som om man hann med hela Köpenhamn på några timmar.

Köpenhamn del 1

Jag jag nu kollat igenom (nästan) alla bilder från Köpenhamn. efter att ha gråtit lite över den HEMSKA kvaliten på bilderna valde jag ut några så jag kunde illustrera min berättelse om resan. Vi var i Köpenhamn i drygt 24 timmar och ändå behöver jag minst två inlägg om den. Tänk om jag skulle åka iväg en vecka.



Vi flög till Köpenhamn måndag morgon. Det var roligt att flyga (over-all måste jag säga att själva resandet inom denna resa var top-notch.) Man kunde se under och framför planet på små TV-skärmar. Det var molnigt så man såg inte så mycket, men när vi lyfta och landade kunde man låtsas att man körde planet, om man ville.



Sen landade vi i ett minst sagt molnigt København.



Vi tog några tåg till hotellet och de var bäst! De visade nyheter och reklam på TV-skärmar, de hade gratis internet, det fanns en tyst zon och man fick ta med cyklar. (Är det bara i Stockholm man inte kan ta med cyklar på kollektivtrafiken?)
Jag är förälskad i Norderns kollektivtrafik, förresten. Bara Helsingfors tåg kan mäta sig med Köpenhamn (de visade hastigheten!)
Uppenbarligen älskar jag färdmedel.



Vårt rum var stort och trevligt men vi fick itne kolla på TV gratis. Kanske like bra det. Vi hade kanske behövt se det här.



Nästa bra sak med Köpenhamn: på tågsationerna fanns det glasburar. Perfekt i isblåst. (Jag är inte klar med min besatthet vid tåg.)



Efter att ha checkat in åkte vi i alla fall in till city och turistade lite. Vi besökte denna byggnad som jag inte tänker säga vad den heter, eftersom jag antagligen får det fel. Den ligger i alla fall mittemot Tivoli och inuti var det en uställning gjord av danska gymnasielever.





Utanför satt Danmarks kändaste människa: Nikolaj Grundtvig.
Jag skojade bara. Det är H.C. Andersen. Vi sprang också in på ett museum om honom. Det var helt okej, men det kostade för mycket pengar.



Därefter gick vi längs Støget, som är som Drottninggatan, fast lite dyrare och mer färre H&M.



Därefter tog vi en avstickare till Christianborg Slott. Där sitter tydligen Danmarks riksdag (Folketing). Fancy arbetsplats.



Jag gillar att jag först nu upptäckte de där spindliga människorna på långa pinnar utanför slottet. Jag gillar dem.



Sen vandrade vi till Nyhavn som var riktigt vackert. Det påminner mig om en lite by (Puerto de Mogan) jag besökte på Gran Canaria. Bästa stället på både Kanarieöarna och i Köpenhamn.



Efter en promenad, en buss och en tur runt Kastellet hittade vi Danmarks andra kändis: Den lille havsfruen. Det var en staty. Inte en riktigt havsfru.



Därefetr åkte vi tillbaka till hotellet för att byta om Vi såg ett tåg som hette Sundhetstoget. Fast jag vet inte vad som var sunt med det. (Nu tror jag att det är slut med tåg.)



Fortsättning imorgon eller en annan dag. Nu har jag jättebråttom att logga ut, om två minuter är det Earth Hour.
x

baffle me waffles

Hej bloggen och läsare,

Mitt bloggande är lite ojämnt. Ibland lyckas jag blogga varje dag och ibland (nu) går det nästan en vecka innan jag uppdaterar. Jag skyller på för mycket respektive för lite fritid. Jag tänkte göra ett reseinlägg om Köpenhamn, men jag vet inte om jag hinner nu heller. Jag har inte ens kollat igenom bilderna än. Jag tänkte skjuta upp det till helgen, men då blir det jobb, plugg, fint väder, köra och plugg. Så jag får se.


Har ni ätit våfflor? Det bästa med våfflor och pannkakor är det man har på. Till exempel grädde och sirap.




Idag fick förresten Maria reda på att hon var gravid. Tänk vad coolt om man upptäckte att man var gravid på våffeldagen. Eller, inte upptäcker det utan snarare gör det. Då ska barnet födas på juldagen. Fast då är det lite tråkigt för barnet.

(Förut hette våffeldagen vårfrudagen, (enligt Wikipedia) från vår fru Maria, men det ändrades i folkmun till våffeldagen och man började äta våfflor. Hur kan vårfru ändras till våfflor? Vårfru, vålfru, vålflu, våflu, våfla, våffla.)


[Lite av mig, mitt rum och min kamera.]

Jag ska jobba på Köpenhamnbilder, lovar.

Och GRATTIS Amira som fått körkort!
<3

His Dark Materials av Philip Pullman

Jag har nu läst ut His Dark Materials, skrivna av Phillip Pullman, kallad Den mörka materian på svenska. Det är en bokserie i tre delar. Delarna heter Northern Lights/The Golden Compass (Guldkompassen), The Subtle Knife (Den skarpa eggen) och The Amber Spyglass (Bärnstenskikaren).

[via]
Böckerna handlar först om Lyra som lever i en värld lik våran, men lite annorlunda, och sedan om Will, som kommer från vår värld, och deras äventyr som går genom flera olika världar. Jag kan inte sammanfatta händelserna mer eftersom 1) det händer så mycket och 2) jag tycker inte om sammanfattningar av böcker.

Först ska jag säga att jag älskar de här böckerna. Tänkte förklara vad som gör de så bra genom att lite snyggt dela in dem i olika rubriker. Det blir ett långt inlägg.


Lyras Oxford [via]

Miljön/Världarna
Det finns ett ord på engelska som beskriver vad jag menar, nämligen worldbuilding (som inte finns på svenska - men däremot på finska, maailmanrakennus). Det är inte de bokstavliga världarna i böckerna jag menar, utan det är författaren skapande av dem. Det är helt fantastiskt. Jag skulle säga att det är Philip Pullmans största gåva - att skapa världar/miljöer åt sina äventyr. Fast jag har bara läst dessa böcker av honom så jag kan egentligen inte döma - men med tanka på att han i denna bok faktiskt får skapa flera olika världar så får jag i alla fall en uppfattning om det.

För det är det som jag tycker mest om med His Dark Materials - miljön, platserna, atmosfären och alla detaljer. Lyras värld är som våran, bara tusen gånger bättre eftersom de har daemoner. Vår egen värld var med lite, men den känner jag till bra ändå, och därtill åtminstone två andra världar som är så detaljerade och unika att jag vet hur de är. Det läggs ner så lite tid på att beskriva dem i förhållande till hur verkliga de blir. Jag vet hur Lyras värld ser ut; hur folket är; vilka traditioner som finns och vilka sorters varelser som finns där.

Sen är "problemet" i böckerna, ni vet det som gör boken till en bok (annars skulle det bara vara en beskrivning av vardagslivet - om än ett annorlunda vardagsliv). Det är också så påhittigt och verkligt. I det här fallet är det baserat på bibliska händelser vilket jag älskar. Philip Pullman hittar inte bara på, utan bakom all fantasi finns en tanke och en förklaring.



Karaktärerna
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar huvudpersonerna. Vilket egentligen brukar vara ett måste för mig - jag tycker främst om böcker på grund av karaktärerna. Jag tror det drar ner His Dark Materials lite för mig. Jag gillar Lytra för det mesta, men det är något som gör att jag inte fastnar för Will. Kanske för att jag inte alls känner igen mig i honom.

Men däremot finns det så många bikaraktärer som jag älskar att det är okej, som Mary Malone, Serafina Pekkala, Balthamos och alla andra änglar, the Gallivespians och alla daemoner.



Lyra och Iorek från filmen [via]

Böckerna
Av böckerna är nog den andra, eller möjligtvis den tredje, min favorit. Jag vet inte varför jag alltid gillar mittenboken mest (case in point: Catching Fire, City of Ashes, New Moon). Jag gillar händelserna i den sista mest, men den var för lång. För mycket hände. Det var så många klimax. Det var uttröttade till sist.
Det var i alla fall aldrig tråkigt. Det hände alltid någonting, och just när man ville veta allra mest vad som skulle hända, byttes berättaren så man fick vara någon annan för ett helt kapitel.


Övrigt
- Jag älskar citaten i början av bok 1 och bok 3, samt i början av kapitlena i bok 3. Jag älskar citat, speciellt när de kommer från böcker som Paradise Lost.
- Jag undrar varför den första döpts om till The Golden Compass. Det är inte ens en kompass. Men det passar ihop med de andra titlarna - stoft-baserade instrument.
- Det var inte lika hemskt att läsa ut sista boken som första gången jag gjorde det. Jag undrar om det är för att jag är äldre. Jag har lite svårt att känna med karaktärerna. Lyra och Will är liksom tolv eller tretton.
- Jag önskar Dust, Shadows, Stoft fanns på riktigt.
- Men inte lika mycket som jag önskar att daemoner fanns på riktigt. Eller att jag kunde se min. Jag gjorde ett test och där blev min daemon spindel, opossum, nyckelpiga eller orm. Underbart.

Slutligen är moralen i denna bok min favorit. Kunskap och törst efter kunskap är det viktigaste/meningen med livet. Det gör oss goda.

Det är vad jag tycker om böckerna. Läs dem.

x