Imagine this:
Instead of waiting in her tower, Rapunzel slices off her long, golden hair with a carving knife, and then uses it to climb down to freedom.
Just as she’s about to take the poison apple, Snow White sees the familiar wicked glow in the old lady’s eyes, and slashes the evil queen’s throat with a pair of sewing scissors.
Cinderella refuses everything but the glass slippers from her fairy godmother, crushes her stepmother’s windpipe under her heel, and the Prince falls madly in love with the mysterious girl who dons rags and blood-stained slippers.
Imagine this:
Persephone goes adventuring with weapons hidden under her dress.
Persephone climbs into the gaping chasm.
Or, Persephone uses her hands to carve a hole down to hell.
In none of these versions is Persephone’s body violated unless she asks Hades to hold her down with his horse-whips.
Not once does she hold out on eating the pomegranate, instead biting into it eagerly and relishing the juice running down her chin, staining it red.
In some of the stories, Hades never appears and Persephone rules the underworld with a crown of her own making.
In all of them, it is widely known that the name Persephone means Bringer of Destruction.
Imagine this:
Red Riding Hood marches from her grandmother’s house with a bloody wolf pelt.
Medusa rights the wrongs that have been done to her.
Eurydice breaks every muscle in her arms climbing out of the land of the dead.
Imagine this:
Girls are allowed to think dark thoughts, and be dark things.
Imagine this:
Instead of the dragon, it’s the princess with claws and fiery breath
who smashes her way from the confines of her castle
and swallows men whole.
'Reinventing Rescuing' av Isabelle/theappleppielifestyle
be dark things
11 maj 2014
8 maj 2014
Jag är ledsen nu när skolan slutar. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag har det sista seminariet imorgon, den sista föreläsningen var idag, uppsatserna ska in på måndag. Sen dröjer det ett par veckor innan jag har min enda exam. Men jag är klar i skolan.
Jag har aldrig tyckt om att bo någonstans mer än här i Leeds. Det är naturligtvis inte oberoende från det faktum att jag bor själv här. Att jag är väldigt själv här och att det för mig betyder att jag är fri, och ensam. Men jag älskar Leeds. Och jag älskar universitetet.
Inför varje seminarium är jag nervös ända in till skelettet och jag bär nästan alltid på en fjäderlätt, omfamnande ångest. Jag är nervös, alltid, men jag säger saker på seminarierna och jag ångrar bara det jag säger ibland. Jag ångrar oftare allt jag inte säger.
Jag säger saker på seminarierna. Jag lär mig så mycket om att tänka. Jag lär mig så mycket om att läsa. Jag lär mig om hur lite jag lärde mig innan, hemma. Jag lär mig och jag inser att den här skolan är som gjord för mig, att min dammiga själ ligger i engelsk litteratur och att det inte finns någonting mer värdefullt för mig, inte något mer värt den där nervositeten och den där ångesten som aldrig lämnar mig ifred (även om det är vansinnigt jobbig att alltid vara så jävla rädd).
Gud vad jag inte vill åka hem. Hem till ett val-sjukt land, men där jag bara kan välja på fem litteraturkurser istället för sjuttiofem (jag skojar inte) och ingen med min favoritlärare, där jag inte får höra blushing uttalas sådär de gör här och där seminarierna går ut på vad en narrator är (den nivån!). Det värsta är att jag inte är hemma i det här språket jag skriver i. Det är som att det bara går att använda till musik.
Jag låter bitter. Jag är bara ledsen.
Jag vet inte hur jag ska sluta vara så ledsen hela tiden.
Jag har aldrig tyckt om att bo någonstans mer än här i Leeds. Det är naturligtvis inte oberoende från det faktum att jag bor själv här. Att jag är väldigt själv här och att det för mig betyder att jag är fri, och ensam. Men jag älskar Leeds. Och jag älskar universitetet.
Inför varje seminarium är jag nervös ända in till skelettet och jag bär nästan alltid på en fjäderlätt, omfamnande ångest. Jag är nervös, alltid, men jag säger saker på seminarierna och jag ångrar bara det jag säger ibland. Jag ångrar oftare allt jag inte säger.
Jag säger saker på seminarierna. Jag lär mig så mycket om att tänka. Jag lär mig så mycket om att läsa. Jag lär mig om hur lite jag lärde mig innan, hemma. Jag lär mig och jag inser att den här skolan är som gjord för mig, att min dammiga själ ligger i engelsk litteratur och att det inte finns någonting mer värdefullt för mig, inte något mer värt den där nervositeten och den där ångesten som aldrig lämnar mig ifred (även om det är vansinnigt jobbig att alltid vara så jävla rädd).
Gud vad jag inte vill åka hem. Hem till ett val-sjukt land, men där jag bara kan välja på fem litteraturkurser istället för sjuttiofem (jag skojar inte) och ingen med min favoritlärare, där jag inte får höra blushing uttalas sådär de gör här och där seminarierna går ut på vad en narrator är (den nivån!). Det värsta är att jag inte är hemma i det här språket jag skriver i. Det är som att det bara går att använda till musik.
Jag låter bitter. Jag är bara ledsen.
Jag vet inte hur jag ska sluta vara så ledsen hela tiden.
9 april 2014
Jag läste ut Code Name Verity igår och älskade den så himla mycket. Jag orkar inte skriva nån riktigt recension men det är vissa saker jag inte kan släppa. (Mindre spoilers kan förekomma, inget som förstör eller avslöjar mycket, men be warned.)
Det var så många saker jag tyckte om. Till exempel språket, hur smart historien var (den sortens smart där jag skulle bli ännu mer imponerad av att läsa om den), de vansinnigt fantastiska tjejerna och deras vänskap, deras vänskap över allt, hur den var så medveten om att de var tjejer och hur ovanligt det var och hur möjligt det ändå var för i krig är även kvinnor viktiga. Att de var viktiga som personer OCH som kvinnor . Sällan det lyckas så bra med båda.
Det ska kanske förklaras att den utspelar sig i ett tyskt fängelse i Frankrike hösten 1943 och huvudkaraktärern är en brittisk spion. (Gör andra också det, att när man läser en bok från Andra Världskriget kollar när det är och försöker räkna ut hur sannolikt det är att personerna kommer överleva till krigets slut? Och hur hoppet sviker när det är före år 1944.)
Men det jag tänkte mest på efteråt var när huvudkaraktären, fängslad hos nazister, förklarar att hon älskar tyska. Att hon är där för att hon älskar det tyska språket. Det stora och det själviska i att hon då hatar Hitler för att han håller Tyskland för sig själv.
Och det andra var när Maddie flyger över sin älskade ö, själv för första gången, i solnedgången, och ser Storbrittanien "whole and fragile from the air in the space of an afternoon, from coast to coast, holding its breath in a glass lens of summer and sunlight. All about to be swallowed in nights of flame and blackout."
(Det går inte att läsa den här boken och inte förälska sig i att flyga flyplan.)
Och det sista om inte går att släppa är Maddies och Julies vänskap och deras storhet. Storheten som låg i dem tillsammans. We make a sensational team.
Den var fantastisk.
(Jag gjorde om designen på bloggen för att lura mig själv att skriva mer men det fungerade inte direkt - jag har inte ens orkat göra klart det helt. Jag kan bara inte skriva när jag vet vilka som läser.)
4 mars 2014
Jag måste skriva ner det här innan känslan försvinner (och det kommer den göra, gör redan, för jag har en invasion av myror i badrummet). Två kvällar de senaste tre dagarna har jag stått framför människor som verkar innehålla ljus och lett och lett för jag varit så glad.
Ikväll gick jag på den andra poetry reading som hållits i The School of English. Förra veckan var det en skotsk poet som tydligen var ganska känds för rummet var fullpackat. Jag var rädd för att det skulle vara tråkigt men det var inte tråkigt. Men jag hörde inte heller så jättemycket. (Det är svårt att ta sig igenom skotskan antar jag.) Det var mest en intressant upplevelse.
Men ikväll var annorlunda Kvällarna är upplagda så att poeten läser en halvtimme, sen är det en paus där man får ett glas vin, och sen läser poeten ungefär en halvtimme till. Ikväll var Helen Mort där och läste sin poesi. Det var fantastiskt. Åh. Engelska skolans foajé blev det största rummet i världen och jag kände mig mer hemma i den när jag hörde dikter om att klättra upp för berg, om att inte vara en whippet och att heta Mort och resa i Franrike. Det var säkert inte bara dikterna - det var att höra historian bakom dem och sen höra dem läsas med norra Englands fronted vowels and tysta t:n och Helen Morts egna, speciella melodi.
Jag är oerhört glad att jag gick på en poetry reading, som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket för att det skulle kännas ansträngt. Och jag är så glad över att jag just nu går i en skola där jag kan göra det och jag är lite, lite bitter över att Stockholms Universitet inte har en School of English foajé med poesiläsning och vin.
Jag gck därifrån med ett mindre dystert sinne än vanligt och tänkte att om bara mitt liv innehöll fler poesikvällar med vin, engagerade människor och inte alls obehagliga konversationer med personer i min ålder om böcker vi läser i gemensamma kurser. Om det bara innehöll mer av det skulle jag kanske stå ut mer med att det bor en massa myror i mitt badrum och att det är så svårt att prata annars.
(Den andra kvällen jag nämnde var i söndags när jag såg The Head and the Heart på en liten klubb i Manchester. Det var något jag nästan aldrig trodde skulle hända, för de är från Seattle och de har inte slagit igenom särskilt brett. Men stjärnorna ville det; de kom till Manchester samtidigt som jag bor i Leeds. De var exakt så fantastiska som jag trodde. Jag är alldeles förälskad i Charity Rose Thielen som spelar fiol och har en röst som komplimenterar fiolen och resten av bandet så bra. De spelade alla mina favoritlåtar och jag var så glad att jag inte kunde sluta le. För att höra Charity alla bäst, lyssna på Rivers and Roads och föreställ er publikens jubel efter hennes solo.)
Ikväll gick jag på den andra poetry reading som hållits i The School of English. Förra veckan var det en skotsk poet som tydligen var ganska känds för rummet var fullpackat. Jag var rädd för att det skulle vara tråkigt men det var inte tråkigt. Men jag hörde inte heller så jättemycket. (Det är svårt att ta sig igenom skotskan antar jag.) Det var mest en intressant upplevelse.
Men ikväll var annorlunda Kvällarna är upplagda så att poeten läser en halvtimme, sen är det en paus där man får ett glas vin, och sen läser poeten ungefär en halvtimme till. Ikväll var Helen Mort där och läste sin poesi. Det var fantastiskt. Åh. Engelska skolans foajé blev det största rummet i världen och jag kände mig mer hemma i den när jag hörde dikter om att klättra upp för berg, om att inte vara en whippet och att heta Mort och resa i Franrike. Det var säkert inte bara dikterna - det var att höra historian bakom dem och sen höra dem läsas med norra Englands fronted vowels and tysta t:n och Helen Morts egna, speciella melodi.
Jag är oerhört glad att jag gick på en poetry reading, som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket för att det skulle kännas ansträngt. Och jag är så glad över att jag just nu går i en skola där jag kan göra det och jag är lite, lite bitter över att Stockholms Universitet inte har en School of English foajé med poesiläsning och vin.
Jag gck därifrån med ett mindre dystert sinne än vanligt och tänkte att om bara mitt liv innehöll fler poesikvällar med vin, engagerade människor och inte alls obehagliga konversationer med personer i min ålder om böcker vi läser i gemensamma kurser. Om det bara innehöll mer av det skulle jag kanske stå ut mer med att det bor en massa myror i mitt badrum och att det är så svårt att prata annars.
(Den andra kvällen jag nämnde var i söndags när jag såg The Head and the Heart på en liten klubb i Manchester. Det var något jag nästan aldrig trodde skulle hända, för de är från Seattle och de har inte slagit igenom särskilt brett. Men stjärnorna ville det; de kom till Manchester samtidigt som jag bor i Leeds. De var exakt så fantastiska som jag trodde. Jag är alldeles förälskad i Charity Rose Thielen som spelar fiol och har en röst som komplimenterar fiolen och resten av bandet så bra. De spelade alla mina favoritlåtar och jag var så glad att jag inte kunde sluta le. För att höra Charity alla bäst, lyssna på Rivers and Roads och föreställ er publikens jubel efter hennes solo.)
22 februari 2014
Jag ser ett litet fönster av kanske-kan-skriva-ett-blogginlägg. (Konstig översättning av ett engelskt uttryck.) För att skriva att jag inte kan skriva? Och för att skriva att jag lyssnar på så mycket fantastisk musik att det aldrig tar slut - Angel Hazes Dirty Gold, Racing Glaciers 'New Country', Daniel Adams Rays 'Svär på mammas grav', Lalehs ALLT men mest 'Bjurö klubb', lite Kent, Fanfarlos två senaste skivor, Bombay Bicycle Clubs 'Feel', CEOs 'WHOREHOUSE' Old Man Canyons EP - ni ser, det är en röra.
Och så läser jag dagböcker från 1700-talet om att klä upp sig, klä ut sig, klä på sig identiter, och böcker om kvinnor som faller - böcker som handlar om sex och hittar på så många omskrivningar för det som möjligt - och poesi som gör att jag känner allt på en gång.
Det mest förvånande är att jag trivs så oerhört bra i Leeds. Jag trodde aldrig jag någonsin skulle säga att "de där var det bästa året i mitt liv," "de bästa månaderna i mitt liv" om att bo utomlands - just för att förra gången jag bodde utomlands verkligen inte var det och för att det är ju absurt att säga att ett helt år eller flera månader är ...bra. Men jag är rädd för att det kan vara så? Jag älskar Leeds och jag älskar Leeds universitet och mina kurser och min lägenhet. Jag vill att detta vacuum bara ska fortsätta.
Jag är rädd att jag har jinxat det nu.
Och så läser jag dagböcker från 1700-talet om att klä upp sig, klä ut sig, klä på sig identiter, och böcker om kvinnor som faller - böcker som handlar om sex och hittar på så många omskrivningar för det som möjligt - och poesi som gör att jag känner allt på en gång.
Det mest förvånande är att jag trivs så oerhört bra i Leeds. Jag trodde aldrig jag någonsin skulle säga att "de där var det bästa året i mitt liv," "de bästa månaderna i mitt liv" om att bo utomlands - just för att förra gången jag bodde utomlands verkligen inte var det och för att det är ju absurt att säga att ett helt år eller flera månader är ...bra. Men jag är rädd för att det kan vara så? Jag älskar Leeds och jag älskar Leeds universitet och mina kurser och min lägenhet. Jag vill att detta vacuum bara ska fortsätta.
Jag är rädd att jag har jinxat det nu.
30 januari 2014
I tisdags var det introduktionsföreläsning för poesi-kursen jag läser just nu. Föreläsarna pratade om varsin favoritdikt och jag vet inte om det finns något roligare än att höra någon berätta om sin favoritdikt. Åh, det betyder så mycket! Dumma ord i ansträngd ordning med valfri/påtvingad mening.
Såklart började jag tänka på vilken dikt jag hade valt. Antagligen inte den här dikten, men det är åtminstone en av mina favoriter (sanning är att jag inte vet vilken jag hade valt).
Såklart började jag tänka på vilken dikt jag hade valt. Antagligen inte den här dikten, men det är åtminstone en av mina favoriter (sanning är att jag inte vet vilken jag hade valt).
The Difference Between Pepsi and Coke
av David Lehman
av David Lehman
Can't swim; uses credit cards and pills to combat
intolerable feelings of inadequacy;
Won't admit his dread of boredom, chief impulse behind
numerous marital infidelities;
Looks fat in jeans, mouths clichés with confidence,
breaks mother's plates in fights;
Buys when the market is too high, and panics during
the inevitable descent;
Still, Pop can always tell the subtle difference
between Pepsi and Coke,
Has defined the darkness of red at dawn, memorized
the splash of poppies along
Deserted railway tracks, and opposed the war in Vietnam
months before the students,
Years before the politicians and press; give him
a minute with a road map
And he will solve the mystery of bloodshot eyes;
transport him to mountaintop
And watch him calculate the heaviness and height
of the local heavens;
Needs no prompting to give money to his kids; speaks
French fluently, and tourists German;
Sings Schubert in the shower; plays pinball in Paris;
knows the new maid steals, and forgives her.
intolerable feelings of inadequacy;
Won't admit his dread of boredom, chief impulse behind
numerous marital infidelities;
Looks fat in jeans, mouths clichés with confidence,
breaks mother's plates in fights;
Buys when the market is too high, and panics during
the inevitable descent;
Still, Pop can always tell the subtle difference
between Pepsi and Coke,
Has defined the darkness of red at dawn, memorized
the splash of poppies along
Deserted railway tracks, and opposed the war in Vietnam
months before the students,
Years before the politicians and press; give him
a minute with a road map
And he will solve the mystery of bloodshot eyes;
transport him to mountaintop
And watch him calculate the heaviness and height
of the local heavens;
Needs no prompting to give money to his kids; speaks
French fluently, and tourists German;
Sings Schubert in the shower; plays pinball in Paris;
knows the new maid steals, and forgives her.
2 januari 2014
Har varit på extreme många konserter i år. Två festivaler och massa massa konserter på Debaser och Gröna Lund och Hovet o.s.v. och de stunderna har varit de bästa under året. Det är beroendeframkallande att gå på konserter. Det är det enda som ger energi och livslust och lättnad.
Hade en tanke i våras under en ganska tråkig konsert på Slussen. Jag var där själv och jag var nervös och jag var lite lite besviken på bandet. Men jag tänkte, jag hoppas 2013 blir året då jag springer på massa konserter, lyssnar på den bästa musiken och lär mig vara själv. Jag vet inte jag lyckats lära mig att stå ut med mig själv, men jag hörde en del bra musik och hittade något att vara stolt över i det.
Och med det kommer här de 5 bästa konserterna jag varit på i år:
The Avett Brothers, på Debaser Medis, i mars
Det var den första konserten jag gick på själv. Jag stod längst fram vid scenen (en meter från Seth!). Och det var det bästa jag varit med om i mitt liv. Hade en slags post-konsert-depression lika intensiv som efter jag läst ut en favoritbok. Kan inte ens beskriva det. Förutom livet i deras scenframträdande, och sången som var bättre än på något inspelat album, och ett rum fullt av folk som älskade dem där bröderna från North Carolina lika mycket som jag.
Noah and the Whale, Popaganda, i augusti
Någonstans i mellanspelet i Give a Little Love lyfte jag och det var så extremet vackert och jag vill att det, mellanspelet, skulle fortsätta hela kvällen.
Håkan Hellström, Hovet, i december (eller på Popaganda)
Kanske är det kombinationen Håkan +´hans fans, men det är helt fantastiskt att höra honom live även om det är för lånt ifrån scenen. För alla kan alla låtar och alla exploderar när han säger det och musiken är så sjukt bra.
The Tallest Man on Earth, Gröna Lund, i augusti
Han sjöng Love is All och King of Spain och en fantastisk duett med Amanda Hollingby Matsson, men framförallt, han är så oerhört fänglande att se och höra på live. (Kolla bara på den här videon.)
Bastille, Hultsfred Stockholm, i juni
Lyckaes kombinera Hulstfred med när jag var som allra mest fäst vid Bastille, så det gjorde ingenting alls att det regnade eller att publiken var svinjobbig. Det var så underbart att höra dem.
(Jag var på 31 konserter/liveframträdanden under 2013.)
Hade en tanke i våras under en ganska tråkig konsert på Slussen. Jag var där själv och jag var nervös och jag var lite lite besviken på bandet. Men jag tänkte, jag hoppas 2013 blir året då jag springer på massa konserter, lyssnar på den bästa musiken och lär mig vara själv. Jag vet inte jag lyckats lära mig att stå ut med mig själv, men jag hörde en del bra musik och hittade något att vara stolt över i det.
Och med det kommer här de 5 bästa konserterna jag varit på i år:
The Avett Brothers, på Debaser Medis, i mars
Det var den första konserten jag gick på själv. Jag stod längst fram vid scenen (en meter från Seth!). Och det var det bästa jag varit med om i mitt liv. Hade en slags post-konsert-depression lika intensiv som efter jag läst ut en favoritbok. Kan inte ens beskriva det. Förutom livet i deras scenframträdande, och sången som var bättre än på något inspelat album, och ett rum fullt av folk som älskade dem där bröderna från North Carolina lika mycket som jag.
Någonstans i mellanspelet i Give a Little Love lyfte jag och det var så extremet vackert och jag vill att det, mellanspelet, skulle fortsätta hela kvällen.
Håkan Hellström, Hovet, i december (eller på Popaganda)
Kanske är det kombinationen Håkan +´hans fans, men det är helt fantastiskt att höra honom live även om det är för lånt ifrån scenen. För alla kan alla låtar och alla exploderar när han säger det och musiken är så sjukt bra.
The Tallest Man on Earth, Gröna Lund, i augusti
Han sjöng Love is All och King of Spain och en fantastisk duett med Amanda Hollingby Matsson, men framförallt, han är så oerhört fänglande att se och höra på live. (Kolla bara på den här videon.)
Bastille, Hultsfred Stockholm, i juni
Lyckaes kombinera Hulstfred med när jag var som allra mest fäst vid Bastille, så det gjorde ingenting alls att det regnade eller att publiken var svinjobbig. Det var så underbart att höra dem.
(Jag var på 31 konserter/liveframträdanden under 2013.)
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)