det fanns en värld av is i hjärtat mitt

Jag är ledsen nu när skolan slutar. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag har det sista seminariet imorgon, den sista föreläsningen var idag, uppsatserna ska in på måndag. Sen dröjer det ett par veckor innan jag har min enda exam. Men jag är klar i skolan.


Jag har aldrig tyckt om att bo någonstans mer än här i Leeds. Det är naturligtvis inte oberoende från det faktum att jag bor själv här. Att jag är väldigt själv här och att det för mig betyder att jag är fri, och ensam. Men jag älskar Leeds. Och jag älskar universitetet.

Inför varje seminarium är jag nervös ända in till skelettet och jag bär nästan alltid på en fjäderlätt, omfamnande ångest. Jag är nervös, alltid, men jag säger saker på seminarierna och jag ångrar bara det jag säger ibland. Jag ångrar oftare allt jag inte säger.
Jag säger saker på seminarierna. Jag lär mig så mycket om att tänka. Jag lär mig så mycket om att läsa. Jag lär mig om hur lite jag lärde mig innan, hemma. Jag lär mig och jag inser att den här skolan är som gjord för mig, att min dammiga själ ligger i engelsk litteratur och att det inte finns någonting mer värdefullt för mig, inte något mer värt den där nervositeten och den där ångesten som aldrig lämnar mig ifred (även om det är vansinnigt jobbig att alltid vara så jävla rädd).


Gud vad jag inte vill åka hem. Hem till ett val-sjukt land, men där jag bara kan välja på fem litteraturkurser istället för sjuttiofem (jag skojar inte) och ingen med min favoritlärare, där jag inte får höra blushing uttalas sådär de gör här och där seminarierna går ut på vad en narrator är (den nivån!). Det värsta är att jag inte är hemma i det här språket jag skriver i. Det är som att det bara går att använda till musik.


Jag låter bitter. Jag är bara ledsen.
Jag vet inte hur jag ska sluta vara så ledsen hela tiden.