Jag skrev för någon vecka sedan att jag fått ett paket. Det är egentligen inte så viktigt, jag måste bara skriva om det för att jag ibland älskar världen och dess humor.




Ja, det är Tangled på DVD och en stekpanna. En stekpanna.

Som dessutom är grön och med ordet ECO på.


Fantastisk detalj. Jag tävlade hos Barnsidan (de förtjänar en länk..) och jag har mina Google Alerts att tacka för.


Har ni inte sett Tangled än? Vad är det för fel på er?

The best moments in reading are when you come across something – a thought, a feeling, a way of looking at things – that you’d thought special, particular to you. And here it is, set down by someone else, a person you’ve never met, maybe even someone long dead. And it’s as if a hand has come out, and taken yours.

- Hector, The History Boys

lista: "Böcker som är aktuella just nu"

Den engelska: Stories: All New Tales. Det är en antologi med noveller av bland annat Neil Gaiman, Joyce Carol Oates och Diana Wynne Jones. Temat är just stories - historier som får en att vilja veta mera, som får en att undra vad some händer sen. Jag älskade förordet. Haha! Har annars bara kommit en liten bit på väg.

Vid sängen: Anteckningsböcker och Bibeln

I väskan: Saker som aldrig händer, ganska lagom att ha i väskan.

På toaletten: Haha! Boken jag håller i just då? Eller min iPod.

Läser emellanåt: Penquin's Poems for Love

Borde börja med: Böckerna jag har hemma. Innan jag börjar med något annat. (Har faktiskt inte så många kvar!)

På is: Grimm's Complete Fairy Tales. Jag läser någon historia ibland. Men boken är lite för stor för att vara praktisk.


Listan kommer från Sara på Glorybox. Länka gärna till egna inlägg :)

veronica maggio

Förra veckan var jag och såg fantastiska Veronica Maggio spela på Cirkus. Hon sjunger bra, är skitsnygg och verkar vara en så himla gullig person. Ja, jag har en liten girl-crush på henne. Hon är svår att motstå.

Min kamera bestämde sig för att ta hyfsat bra bilder också, vilket jag är mycket tacksam för.



Vad mer kan jag säga? Hon spelade alla låtar från sin senaste platta (favoriter är Sju sorger, Mitt hjärta blöder och Snälla bli min) plus några till. Mot slutet överraskade Petter med att komma ut på scenen och sjunga en låt med henne.

Den låt som gjorde sig bäst på scen var nog Jag kommer. Då vaknade verkligen publiken. Det var underbart. Efter den var det slut - ni vet att man alltid ska sluta på topp.

Ha det bra!

pottermore

Efter veckor av väntande fick jag äntligen mejlet. Mejlet som sa att jag var välkommen in på Pottermore. Jag skrattade, hoppade runt lite och loggade sen in. Och det var magiskt.

Jag ska inte spoila mer än så. Men jag kan inte inte nämna min vackra trollstav - Alm, kärna av Fenixfjäder, 10 3/4 in, oböjlig:

eller huset jag blev placerad i - RAVENCLAW.

"Wit beyond measure is man's greatest treasure"

Jag var jättenervös innan jag blev sorterad - tänk om jag hamnade fel? Frågorna var så fruktansvärt konstiga att jag inte hade en aning om var jag skulle hamna. Men jag kom rätt. (Ravenclaw har snyggast sällskapsrum, bara så ni vet..)

Så nu tar jag mig igenom första boken, försöker lära mig brygga trolldrycker och frambringa besvärjelser (är det så man säger cast a spell på svenska?). Som om jag behövde en anledning att sitta mer framför datorn.



Jag heter RookDream9, så kommer du in, tveka inte att lägga till mig som vän.
Vi ses där!

det var en gång en doktor, och inte vilken som helst...

Jag har länge tänkt skriva det här inlägget, men inte riktigt vetat hur jag ska formulera mig. Jag kan inte bara skriva fritt. Då blir det ett osammanhängande svammel med många utropstecken och påhittade ord. Jag behöver en utgångspunkt. Och den får bli frågan "Vad är Doctor Who?"

Nu är det såhär att jag, igen, förälskat mig i en sak, denna gång en TV-serie. En TV-serie som heter Doctor Who.


Doctor Who handlar om The Doctor. (Han har inget annat namn, därav namnet på serien, "Who are you?" "I'm the Doctor." "Doctor Who?" Fast jag tror han har ett namn, bara att man aldrig får veta det. Eller så får man det, någon gång. Oftast svarar han med "Just the Doctor.")

The Doctor reser runt i rymden och tiden med the TARDIS (Time And Relative Dimension In Space). Han är en Time Lord, och den sista av sitt slag, så han reser ensam. Förutom när han har sin companion med sig. Ofta är denna companion än människa och en tjej. Vanligast en ganska snygg, mycket modig och smart och rolig tjej.


Jag älskar denna töntiga promobild. Det är the Doctor's companions m. fl. från den nya serien. Och the Doctor såklart. [via]
Och eftersom han är en Time Lord dör han inte som en människa skulle göra, utan när han dör får han en ny kropp, han regenerates. Det betyder ungefär att när han dör, byts skådisen till en ny, oftast yngre och snyggare, skådis.


Typ så här. I den nya serien spelar de tre sista The Doctor. I den klassiska serien spelade en Snape-lookalike The Doctor. [via]
Jag har precis sett klart säsong fyra av den nya serien (Doctor Who har egentligen hållt på sen 60-talet med ett antal uppehåll, men så långt har inte jag sett) med den fantastiska David Tennant som The Doctor (Han var Barty Crouch i Harry Potter 4). Säsong fyra är lätt min favoritsäsong än så länge. Det enda som gör mig ledsen är att snart byts David Tennant ut. Jag kommer antagligen älska Matt Smith som the Doctor också, men David Tennant är så fruktansvärt bra. Och snygg. Speciellt med sina nerglasses.


[via]
Sen kan jag gå på hur länge som helst på hans companions. Som Rose, den bästa av alla, eller Donna, som fick ett så sorgligt slut (Och Martha, men henne gillade jag aldrig riktigt).

Men jag vill bara fortsätta kolla på den här dumma serien som gör att jag sitter timtals framför datorn och som är så hemsk och rolig och underbar.

Om någon orkade läsa ända ner hit, så grattis. Du vinner ett fakepris bestående av en nyckelring. Om du har sett Doctor Who, snälla mejla eller kommentera eller gör dig till känna. Jag måste diskutera med någon.


Jag kan inte sluta utan att lägga in världen bästa Doctor Who gif:

[via]
Alltså, ungefär hur jag såg ut när jag kollade på säsongsavslutningen.



the end.

kolmården

För några veckor sedan var jag på Kolmården. Det var jätteroligt. Hela resan i alla fall. Själva Kolmården var inte lika rolig som den var när jag var yngre. Det var lite svårt att se djuren i sina små burar och veta att jag bidragit till det. Det värsta var delfinshowen och delfinariet. Förutom att showen var jättetråkig, var deras bassäng så ensidig och tråkig. Vet inte om delfinerna höll med.






(Koda! Jag älskar den filmen & speciellt den låten.)


Vi prövade också den nya safarin, en linbana som ersatt bilsafarin. Det var både bättre och sämre. Man fick se alla djur och det var helt underbart att åka linbanan så högt upp i luften (det kan ha varit min favoritsak med hela parken...) men man var en bra bit ifrån djuren. Och allt var ovanifrån. Men men. Vi åkte den två gånger i alla fall.




Annars tyckte jag väldigt mycket om att titta på surikaterna, präriehundarna (båda vilka var så äckligt söta att jag ville ta en), elefanterna, gibbonaporna, tigrarna, björnarna och noshörningarna.
Vi bodde på ett fint hotell vilket såklart gav mig min älskade hotellfrukost. På en balkong i sommarvärmen. Underbart.



Vi besökte också lite snabbt Norrköping. Tyckte inte om den staden. De har uppenbarligen helt missuppfattat vad en rondell cirkulationsplats är.

skeletons

Det bästa sättet att få mig på bra humör är att ge mig en bok, så är det bara. Var inte alls på bra humör imorse och under dagen - som spenderades med att rensa garderoben framför säsong 1 av How I Met Your Mother. Men när jag gick ut och kollade posten hade jag fått ett paket med en bok. Lyckliga jag. Jag fick också en avi till paket som jag blev löjligt glad över - mer om det när jag hämtat paktetet i fråga.

Så länge tänkte jag lägga upp en låt som hittade på en av mina favoritbloggar för några veckor sedan och som jag sen dess lyssnat på ganska många gånger.



Nu ska jag iväg och göra en av mina favoritsysslor - sitta barnvakt till en liten kille med fabulös filmsmak.
Ha det bra!

walden

Walden är tung att ta sig igenom. Mycket text och långa ord. Men om man bara orkar ta sig igenom allt det där, mitt i en lång harang om vadsomhelst, gömmer sig små glimtar av brillians. Trots att jag tycker Thereau emellanåt är fruktansvärt viktig & självsäker är hans tankar vettigare för mig än så många andras. Och jag kan inte låta bli att undra vad han skulle tycka om dagens 'samhälle' när han fann 1800-talets civilisation så påträngande och fel.

Redan på första sidan fastnade jag för några ord:

"I should not talk so much about myself if there were anybody else whom I knew as well. Unfortunately, I am confined to this theme by the narrowness of my experience. Moreover, I, on my side, require of every writer, first or last, a simple and sincere account of his own life, and not merely what he has heard of other men's lives; some such account as he would send to his kindred from a distant land; for if he has lived sincerely, it must have been in a distant land to me."

Med lite diciplin är jag nog snart klar.

sommarläsning del II

I början av sommaren skrev jag om Kafka on the Shore. Strax därefter läste jag den andra boken av Haruki Murakami jag fick i studentpresent, The Wind-Up Bird Chronicle. Anledningen till att jag inte skrivit om den är att jag inte tyckte om den så mycket.

Boken handlar om en man som heter Toru Okada. Hans ganska normala liv förändras gradvis till en skruvad verklighet med hjärnspöken, psycics och kvinnor. Det surrealistiska, fantasiliknande blandas med realistiska historier från krig och hans liv.

Medan Kafka on the Shore hade surrealistiska element, fanns det något slags sammanhang. The Wind-Up Bird Chornicle kändes precis som att läsa en Kafka-bok, fast med vackra beskrivningar, välkända miljöer och en mer modern inramning. Saker hände helt oförklarligt Okada och han ifrågasatte i stort sett aldrig något av det - jag antar att det är där jag har problem. Så mycket hände, så lite fick en förklaring och ännu mindre var viktigt för historien som berättades.

Men jag tycker inte boken var direkt dålig. Det var bara det att när jag läste ut den var jag lite besviken. Men jag tyckte om Murakamis skrivsätt, flera karaktärer och de sidorspår som boken ibland gick in på. Jag älskade att läsa om Japan och jag vill så gärna åka dit.

Jag är säker på att boken refererar till flera andra kända böcker och historier - precis som Kafka on the Shore - som gör att jag kanske skulle uppskatta och förstå boken mer än jag gör. Men jag är inte tillräckligt intresserad för att göra någon större undersökning (Wikipediasidan gav inte särskilt mycket).

Min favoritbok av Murakami är fortfarande hans biografi, What I Walk About When I Talk About Running. Men jag tror jag ska försöka mig på en till bok av honom, den här gången någon av hans novellsamlingar. Han har en talang för att skapa karaktärer som man lär känna fort, vilket lovar gott för kortare historier.

america

"Kathy, I'm lost," I said, though I knew she was sleeping





Det var inte någon favorit från början... Men den blev bättre och så småningom bäst. Speciellt när han sjunger det där, och I'm empty and aching and I don't know why.

Det känns som om den passar mig just nu.

i was happy in the haze of a drunken hour

Jag har låtit bloggen hamna lite efter nu på sommaren. Inte så mycket för att jag inte har haft tid, utan för att jag haft så lite att skriva om, och ork för att skriva det. Men jag tänkte försöka få upp några inlägg och skylla tystnaden på sommarlov.

Jag kan börja med att säga att det är så fruktansvärt skönt att inte börja skolan i höst. Det är underbart att komma på, gång på gång, att jag inte behöver återvända dit. Det är väl det enda plusset just nu, eftersom osäkerheten över var ska ska vara och vad jag ska göra de närmsta veckorna inte är så bra för min mentala hälsa. Det hjälper inte heller att jag från dag till dag växlar mellan överdriven glädje och påfrestande besvikelse.

Men jag har saker som förenklar allt. The Hunger Games, till exempel, som jag läser om just nu. Just nu är jag på Mockingjay, som jag tror är min favorit i serien. Jag behöver bara tänka på Peeta så är allt bättre.

Utöver böcker har jag Doctor Who. Min favoritserie just nu, och en av mina favoritserier generellt. Det är så braaaaa. Jag borde göra ett Doctor Who inlägg någon gång. Skriva om hur mycket jag älskar The Doctor, hur mycket jag saknar Rose, hur rolig den är, hur sorglig den är, hur mycket jag älskar David Tennant och hans nerd-glasses.
(Det är tur att jag har Doctor Who, annars skulle jag känna mig så pretentiös för att jag läser Walden, köper Shakespeare och lyssnar på The Smiths. Haha)

Trots att jag varit hemma i sommar mer än jag någonsin varit förut, har jag varit iväg lite. Så det kommer nog upp något reseinlägg så småningom. Annars försöker jag hinna med lite sommar. Hösten kom ovanligt tidigt va? Det var tio grader igår morse! Det här landet alltså.

Ha det bra.

sommarläsning del I

Jag har under de senaste veckorna läst många bra böcker, men jag har inte riktigt haft ork och tid att att skriva om dem. Men nu tänkte jag äntligen skriva om några av dem, i en serie innovativt kallad sommarläsning.



En av de bästa böckerna jag läst på länge är The End of Mr. Y. Blev rekommenderad av min faster, och fastän jag sällan vågar lita på andra människors rekommendationer bestämde jag mig för att läsa den. Nån gång. Men så en dag när jag kollade igenom en underbar secondhand-affärs bokavdelning stod den där - på engelska, helt ny. Det var för perfekt.

Det roliga är att boken handlar om en bok som heter The End of Mr Y, som huvudpersonen, Ariel, hittar helt oväntat i en secondhand-affärd. Jag önskar bara att resten av boken var lika verklig. Boken innehåller fysik, böcker, en huvudperson som lever på kaffe och cigaretter, möss och tankar och idéer så fantastiska att de nästan måste vara sanna. Jag blev lite besviken på slutet, men resan dit, det enkla språket och det otroliga innehållet vägde upp det. Jag rekommenderar starkt boken. Den fick mig att vilja läsa fysik igen, och om inte det är en fantastisk bedrift, jag vet inte vad som är.

Ett citat fastnade speciellt;

"Real life is physical. Give me books instead. Give me the invisibility of the contents of books, the thoughts, the ideas, the images. Let me become part of a book. . . . an intertextual being: a book cyborg, or, considering that books aren't cybernetic, perhaps a bibliorg."

och det tillsammans med Ariels desperata önskan att det hon läste var sant, att det var verkligt, att världen var något mer, gjorde att jag föll fullständigt för boken. Det är en bok för bokälskare.