Intentional Dissonance är den första romanen av Ian S. Thomas, skribenten bakom
I Wrote This For You. Jag tycker mycket om sidan och när jag läste vad hans bok skulle handla om blev jag väldigt nyfiken. Så jag läste den på min Kindle, vilket var rätt bra eftersom den gör det lätt att markera citat och jag markerade MÅNGA citat.
Den handlar i alla fall om Jon, som bor i den sista staden på jorden, tio år efter apokalypsen/jordens undergång. Han är beroende av en drog som heter Sadness. Han har dessutom en speciell, övernaturlig, förmåga som försätter honom i en jobbig situation med regeringen av NewLand (som det sista landet/staden på jorden heter).
Det som var det överlägset bästa med den här boken var alla idéer och 'bilder' som finns med. Bara miljön eller platsen de befann sig på var otroligt intressant, tycker jag. Som att Jon var beroende av Sadness, en drog som bokstavligt talat gör en ledsen - vilket han tar för att regeringen lägger antidepressiva medel i stadens dricksvatten (och utan den antidepressiva medicinen skulle befolkningen inte överleva: "It was so bad, if you were out on a hot day and didn't have enough water to drink, some were just as likely to die from suicide as heat stroke"). Och Sadness finns naturligtvis i massor av former, eftersom det finns så många olika sorters sorger. Min "favorit" var Stendhal Syndrome, som ger känslan av att få tårar i ögonen av ett konstverk.
Eller som att de pratade om maten på samma sätt man pratar om TV-program: Jon hade ställt in sin mikro (eller vad det nu var) så att den automatiskt laddade ner varje traditionell amerikansk maträtt när de sändes ut.
Det var inte heller bara miljön, utan den samling av minnen och idéer som strödde boken och som på slutet fick någon slags förklaring, men som nästan räckte som en bit poesi. Och såklart de oändligt vackra citaten, mycket om att känna det man känner (i en stad där man inte får känna något annat än lycka) och som jag känner igen lite från I Wrote This For You:
"Because you've made sadness a disease, you fucking loser. Happiness without sadness is emptiness, nothingness. The world once taught us to say, 'I'm sorry,' when we still cried, as if what we were doing was something to be ashamed of. What you've done is worse."
"He'd once wanted to know what it felt like to be normal but he'd given up on finding that feeling, figuring no one really found it."
Själva handlingen var möjligtvis inte jätteintressant, i alla fall inte lika intressant som världen och idéerna. Möjligtvis för att den var rätt så simpel. Men boken var kort så det var inte så konstigt. Och sen slutade den på ett underbart, jobbigt, snurrigt sätt. Det var helt enkelt en härligt bok.
Jag kan för övrigt hålla med om att Sadness är en av de bästa känslorna. När det inte är kopplade till något personligt, något som faktiskt gör ont, är det väl den bästa känslan? Eller det är i alla fall den jag helst skulle vilja ta som en drog (helt normalt).
