Trädgården var vacker men liten. Vi satte oss ner och drack japanskt te och sneglade på tecermonin som tog plats bakom oss (och jag tänkte på avsnittet av Sherlock med tekannorna som måste användas varje dag för att inte gå sönder).
Sen gick vi runt lite mer i parken - som är stor! - och kollade på The Shakespeare Garden och rosträdgården och den vilda naturen. Till sist köpte vi lunch på Whole Foods och åt den uppe på Strawberry Hill. Efter klättringen upp var det lite tråkigt eftersom kullen hade för måga träd för att man skulle se något av utsikten.
Under morgonen började vi känna på kylan i Golden Gate Park, som plågade oss resten av dagarna på festivalen. Hela San Francisco var kallare än till exempel Florida och Los Angeles. Men parken var värst. Det kan aldrig har varit mer än 15 grader och det var dimma och duggregn. Något som hette mikroklimat... Min Floridavistelse har gjort mig helt försvarslös mot kyla (och jag kommer åka hem till Sverige mitt i vintern. mitt. i. vintern).
Och på eftermiddagen började festivalen. Första dagen såg vi Fitz & the Tantrums (med till exempel låten Moneygrabber), The Walkmen (vars bästa är Heartbreaker ), Of Monsters and Men (!!!), Andrew Bird (favoritlåten han spelade var Mx Missiles) och Justice (som Lina gillade och jag inte hade mycket till övers för).
Jag tog inte så många bilder förutom på Of Monster and Men. Som för övrigt var svinbra. På min topp tre under hela festivalen. Jag förälskade mig i varje medlem i bandet - från den överentusiastiska trummaren och de välmatchade sångarna. Hur kan man inte bli förälskad när det står fantastiska människor framför en och får en att känna sig så levande?
Jag läste förresten att Little Talks faktiskt handlar om 'insanity' vilket jag fick för mig nån gång efter min 80 spelning av låten. Jag minns första gången jag hörde låten. Jag var påväg hem från - ett au pair möte kanske? - i New Jersey. Jag var fortfarande rädd för att köra bil i USA men jag älskade bilen jag körde eftersom den hade satellitradio och det var så mörkt ute (för det var i februari) och radiostationen spelade Little Talks och jag kunde inte bestämma mig för om jag gillade den eller inte. Men så fort den tog slut saknade jag den och jag undrade vad den hette och vem som sjöng och jag kunde bara minnas melodin av refrängen och nånting med "listen..." Jag skrev upp mig på radiostationens hemsida som music director och fick rösta om vilka låtar jag var trött på och vilka jag älskade.. Där dök den upp och jag hade namnet på låten och gruppen.
Och jag lyssnade på albumet när jag fick tag i det i min andra värdfamilj där jag trivdes så illa. Jag lyssnade på Your Bones när jag försökte somna på natten och var tvungen att distrahera mig själv från mina tankar och på King and Lionheart när jag gick runt i Washington, DC och njöt av att vara så ensam och långt borta från allt jag ogillade.
De har helt momedvetet blivit mitt soundtrack för mitt USA-år. Mina nuvarande värdbarn kan sjunga med i Little Talks för att jag spelar den så ofta i bilen (jag är väsentlig i deras musikutbildning.. utan mig skulle de bara lyssna på Maroon 5 och One Direction. tur att jag är här och kan tvinga dem att lyssna på indie- och folkrock). Så att se dem live, här, var helt perfekt. Jag tycker så mycket om dem.
Intressant och för mig helt onväntat sidorspår.
Åhh, vad jag också vill se Of Monsters and Men! Ett helt otroligt bra band!(:
SvaraRadera