Jag brukade berätta historier för mig själv hela tiden. Jag hittade på karaktärer, baserade på karaktärer i en bok jag hade läst, eller på mig själv, eller på en sång jag hörde. Jag hittade på konflikter, ibland komplicerade, ibland fruktansvärt* sentimentala, ibland bara en situation jag befann mig just då. Det var lite som fanfiction bara för mig och ibland ett sätt att förbereda mig för en jobbig sitution. Jag föreställde mig vad jag skulle säga och göra och avvek sedan från verkligheten och gjorde det till något telenovela-avsnitt i huvudet och sa allt jag drömde om att säga men inte kunde. Det var det perfekta sättet att hålla mig sysselsatt på vägen hem från tåget eller att slippa tänka på något jag fasade inför på kvällen när jag skulle sova. Jag älskade dem historierna, fantasierna.
Men jag kan inte göra det längre. Jag tror det slutade någon gång efter jag kom till USA. Jag har försökt flera gånger för att slippa tänka på allt som gett mig ångest de senaste månaderna. Men jag kan inte fokuserad. Karaktärerna är tråkiga och sterotypiska. Ibland tänker jag att jag borde istället skriva ner det, för det skulle kunna leda till en mer seriös berättelse. Men jag kan inte längre ha dem fantasierna för mig själv. Eftersom jag slutade när jag kom till USA, eller däromkring, måste det vara något med att vara här... Alla nya intryck, den helt surrealistiska situationen jag befinner mig i, men jag har ingen aning. Jag känner mig bara fruktansvärt tom. Helt utan kretivitet. Jag kan inte skapa något.
Jag kan inte heller skriva det jag vill. Det är fruktansvärt läskigt. Bara att göra de här simpla, tråkiga det-här-gjorde-jag-i-helgen-inläggen är jättejobbiga att skriva. Och ännu värre att posta. Jag kan inte göra det längre. Jag har ändå ingen tanke på att sluta blogga för att jag tror att jag skulle ångra det. Men det ger mig en sån stark känsla av att slösa bort tiden, när jag inte bloggar. Jag borde dessutom skriva mer nu, när jag är i mitten av den här upplevelsen. Jag kommer vilja minnas vad jag kände, vad jag tänkte på och vad jag gjorde. Det blir säket intressant att gå tillbaka och se vad jag tänkte på och hur jag var när jag var nitton och var ensam i USA. Men att skriva något personligt är helt omöjligt. (Jag försöker nu.)
För stunden vill jag inte minnas den jag är nu. Jag orkar inte med mig själv så mycket av tiden. Jag önskar jag kunde säga upp kontakten med mig själv (som man ska säga upp kontakten med personer som får en att känna sig sämre, inte bättre, ni vet.)
Det är kanske är därför jag känner mig så tom på mig själv, för att jag konstant förnekar mig själv. (Och att jag identifierar mig med att vara emot saker, men det är en annan historia.) Jag försöker vara och känna efter så lite som möjligt. Jag har inte pratat med en enda människa här i USA om något jag gillar eller inte gillar. Jag kan inte nämna böckerna som förändrar mitt liv eller hur äcklad jag blir av att se vissa trailers på storfilmer som alla går och kollar på. Jag lyckas emellanåt få fram någon social sida som lyckas prata, men den försvinner oftare (och alltid men människor jag vill lära känna). Som i helgen när jag gick på bio med två au pairer som verkar så trevliga och jag inte kunde säga ett ord. (Jag kunde svara på frågan om hur det gick med min familj. Och jag kunde hålla med om att filmen vi såg var dålig. Och försäkra dem om att det inte gjorde något att de valde den filmen istället för Spiderman. Trots att den var förskräcklig. Se inte Savages.)
Så nu försöker jag skriva ner det jag tänker och känner. För jag orkar inte lägga upp bilder från förra helgen i Miami. Jag vill stänga av mig och kolla på en TV-serie och ser att jag måste lägga mig om 30 minuter och sen jobba hela dagen imorgon. Jag låter självisk och egocentriskt men min blogg är väl det enda forumet där jag kan vara självisk och egocentrisk.
Det är inte ens det här jag vill ha sagt. Men jag kan inte skriva vad jag vill. Och jag hatar att skriva på svenska.
Jag kommer nu tvinga mig själv att posta det här. Allt inom mig skriker att det här är fruktansvärt klychigt och normalt för en person i min ålder. (Jag vill inte höra att det är normalt för det betyder att det inte går att fixa.) Åh. Jag har säkert bara en identitetskris.
Vad passande att idag är det sex månader sen jag kom hit och sex månader tills jag slutar jobba. Jag längtar fortfarande efter att åka hem - efter skogen - men jag minns alltid att jag fortfarande kommer vara jag när jag åker hem och det kommer vara likadant hemma som när jag åkte. Så jag vet inte varför jag längtar.
(*Jag skrev fruktansvärt bara 4 gånger i det här inlägget. Jag började använda det för något år sedan istället för svärdord när jag försökte sluta svära, eftersom Liv Strömquist använde det i Tankesmedjan. Hon kommer för övrigt tillbaka till Tankesmedjan, goddess of my world eller nåt sånt. Men Nanna Johansson och Sara Hansson har slutat så jag ser knappt fram emot det.)
