Nu har jag bott hos min nya värfamilj i tre veckor. Den första veckan var jättejobbig. Det har blivit lite bättre - jag vaknar inte varje morgon med ren ångest - men det är inte särskilt kul. Jag vet inte om det ska vars så här. Om det bara är för att tar tid att vänja sig - som alla sagt tusentals gånger - men jag tycker så illa om att bo här.
Jag har lyckats, nästan, att vänja mig vid jobbet. Den största anledningen till att det är lättare är att jag inte bryr mig om jag gör ett bra jobb eller inte. Om jag inte lyckades få mitt värdbarn att äta eller duscha eller lägga sig i tid hade jag förut blivit jättestressad, men nu rör det mig inte. Tjejen jag tar hand om som jag var så rädd för i början, är inte så svår. Pojken är värre för han lyssnar inte alls på mig, men jag behöver inte jobba med honom så ofta (eftersom de har ytterliggare en nanny) och jag bryr mig som sagt inte om hur det går.
Och om det bara var mitt jobb skulle det kanske vara okej. Om jag bodde själv eller om jag bodde någonstans där jag ville bo eller om jag hade något som helst att göra utanför jobbet skulle det kanske räcka. Men jag måste bo här och på något sätt vara en del av familjen.
Jag vet inte om min olycka här är normal för au pairer och om jag borde stå ut med den, eller om den är för mycket för att leva med och den på något sätt ger mig rätt att åka härifrån. Det är meningen att det här ska vara ett roligt år. Inte ett år där jag knappt står ut.
Under alla problemen jag har här, finns paniken att det inte skulle bli bättre hos någon annan familj eller om jag åkte hem eller gjorde något helt annat någon annastans. Jag kan inte komma på något som jag ser fram emot längre. Det är säkert bara min olycklighet här som pratar, men jag är så less på mig själv och allt och det kommer vara kvar, oberoende på var jag är och vad jag gör.
Så om den första veckan var en övervälidgande panik är det numera mer lågmäld, avtrubbande olycka. Jag vet inte om det är att föredra.
Men gud jag är så ledsen hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra.
aw, johanna. jag vill bara ge dig en stor kram och säga att blue skies are coming but i know that it's hard. du kan få komma hit och bo i min bokhylla eller bakom min kakelugn? ska mejla dig imorgon om jag hinner.
SvaraRadera/brita-karin
Jag vet vad du ska göra. Härda ut en vecka till och om det fortfarande inte känns bra ska du försöka byta. Det kan inte bli värre. Men innan dess-åk till Philadelphia.
SvaraRaderaSå trist att du inte trivs! Det är nu ett par dar sen du skrev detta och j hoppas att det börjar kännas bättre. Om inte så kanske du kan byta familj..? Hörde av Erik att du eg ville till västkusten, kanske prova att hitta nåt där. Hur som helst önskar jag dig det bästa - klart att det inte ska kännas pest. Sköt om dig! Kram
SvaraRadera