Idag har jag äntligen läst klart Collected Poems av Sylvia Plath. Målet är att läsa allt hon har skrivit - ju mer jag läser ju mer älskar jag henne. Jag har inte läst mycket dikter förut så jag visste inte riktigt hur jag skulle ta mig igenom boken. I början läste jag jättenoga och nästan analyserade varje dikt vilket tog väldigt lång tid. Så jag började läsa dem som jag skulle läsa prosa nästan. Och upptäckte att det inte var så annorlunda. Många av dikterna var en historia, eller dialog, eller en beskrivning.


Det jag gillar med hennes dikter är att väldigt få är kärleksdikter. Många handlar om att vara kvinna, att få barn och att inte kunna få barn. Eftersom det fanns en kort beskrivning om vad hon gjorde under tiden hon skrev - var hon bodde, vad hon jobbade med osv - kunde man också läsa om saker i hennes vardag. Som väntat fäste sig inte alla, men jag fick några favoriter.


För några veckor sedan läste jag ut Johnny Panic and the Bible of Dreams, vilket är en samling av Sylvia Plaths prosa - några noveller, några dagboksanteckningar, några essäer. Det fanns historier i den som jag älskade och andra som inte sa mig så mycket. De jag gillade bäst var nog hennes dagboksanteckningar och noteringar. Vilket gör att jag ser fram emot att läsa The Journals of Sylvia Plath, som väntar på bokhyllan!



Annars läser jag just nu The Essential Dykes to Watch Out For. Jag är helt förälskad i den/dem. Det är en samling med nästan alla Dykes to Watch Out For, en serie som gått i olika tidningar, av Alison Bechdel. Det är därifrån Bechdeltestet kommer (Jag vet inte om just den serien finns med i boken.. Har inte kommit dit i sånt fall). Serien handlar om en grupp lesbiska kvinnor och några andra i en liten stad någonstans i USA. Jag vet inte vad jag älskar mest med den. Att alla karaktärer är fantatsiska och att jag vill bli kompis med dem. Eller att det är som historialektion - serien gick mellan 1987 och 2008 - med en trevligare, annorlunda och kritisk vinkel. Jag mår lite illa av att just nu läsa om Bush som president. Eller att jag kan läsa om så många av mina åsikter i den framförda på ett konkret sätt. Vad det än är så är den jättebra.

När jag är klar med den får jag leta reda på författarens självbiografi som tydligen ska vara jättebra.


Det var några snabba halvrecensioner. För övrigt kan jag säga att jag är jättesugen på att läsa Howl's Moving Castle igen. Jag vet inte vad det är med den boken, men någon gång i vecken känner jag ett fruktansvärt starkt sug att läsa om den. Det postiva är att den alltid gör det roligare för mig att städa.

helgen

I helgen hade jag tänkt åka till Philadelphia men jag hade sån beslutsångest att det inte blev av. Det blev en rätt bra helg ändå. I lördags spelade jag paintball för första gången med en au pair, S. Jag fick lite panik när jag gavs pistolen och en mask och inte hade någon aning om vad jag skulle göra. Och sen fick jag se motspelarna. De hade alla på sig kamuoflage och skydd och egna pistoler och såg allmänt skräckinjagande ut. Och så fick jag veta att det gör rätt ont att bli träffad.
Men efter bara ett spel fattade jag grejen och det gick rätt bra. Det var äckligt varmt - 25-30 grader - och jag kunde inte ta av mig tjocktröjan för jag var rädd för att bli skjuten. Men jag vet att jag träffade minst två personer så det räcker för mig.

Efter att ha kört hem S, som mådde dåligt, åkte jag till outleten i Leesburg igen och såg resten av den. Det började regna på eftermiddagen och det regnade tills igår kväll. Sen jag kom till USA har det regnat kanske 3 gånger. Det var trevligt med lite regn.


I söndags åkte jag in till DC och till Georgetown och gick omkring där i regnet. Det var inte så farligt med regn - men jag tror Georgetown hade gjort sig bättre i solsken. Det fanns jättemånga parker och man kunde gå eller cykla längs en kanal och längs stranden. Eftersom det var söndag öppnade allt senare så det var onödigt av mig att åka in så tidigt. Jag gick runt i Georgetowns kvarter och glömde för ett tag att jag befann mig i USA. Det kändes verkligen inte amerikanskt.






Jag hade aldrig hört talas om Georgetown förrän jag kom hit. Det är ett område med små boutiqer och märkesaffärer och det ligger ett universitet där. Jag gick igenom det och fick en fruktansvärd lust att börja där och bo i de konstiga lägenheterna som fanns på campus. Jag gick ner för en trappa som var känd från Exorcisten (vilken jag inte sett, så det sa mig inte så mycket) och tillbaka längs M Street som är huvudgatan med alla affärer.


Efter att gått en kort bit längs kanal och vattnet började jag röra mig tillbaka mot tunnelbanan och då gick jag förbi en skylt med House of Sweden och Embassy of Sweden och eftersom jag aldrig sett en svensk ambassad förut gick jag ner för att kolla. De hade en utställning därinne om Raoul Wallenberg. Och utanför hade de ett litet rött hus. Det måste vara lite jobbigt att det bara finns en ambassad i USA. Om man bor på västkusten ligger den jättelångt bort.








Sen åkte jag hem för jag lessnade på regnet. På kvällen åt jag middag med en annan au pair på Foster's. Det var en rätt så amerikansk grill. Tydligen är det är tradition i norra Virginia och Maryland att ha vinäger på pommes frites, något jag prövade och inte gillade. Men jag gillar inte vinäger över huvudtaget.
Vi pratade om svenska och tyska stereotyper (Jag kom inte på några om tyskar! Det är jättekonstigt. Det enda jag kom att tänka på var tyska turister och technomusik.) och det vi gillade och inte gillade med USA. Bredvid oss satte sig en stor grupp amerikaner och bad bordsbön. Det såg lite malplacerat ut.

bloggens födelsedag

Idag fyller min blogg år (2 år!) och då ska jag som jag brukar göra posta en uppdaterad version av mitt första blogginlägg. Det är lite kul att se hur det förändras även om det inte har förändrats så mycket. Jag borde kanske lägga till andra frågor..

När jag har en dålig dag är min bästa "comfort food"...

[Fortfarande kaffe.]

Min favoritmat är...

[Bröd.]

Jag klarar mig inte mer än en eller två dagar utan...

[Kaffe och en stund för mig själv att läsa eller se på TV.]

Just nu är jag besatt av..

[Sylvia Plath, Avatar: The Last Airbender/The Legend of Korra, (humor)podcasts, jordnötssmör.]

Jag gillar att

[Shoppa second hand, bläddra i bokaffärer, kunna använda Netflix.]


Mitt guilty pleasure


Önskar mig/längtar efter 
[Att bo själv. Att inte vara jag/vara okej med att vara jag.]

Grattis bloggen!

tre veckor

Nu har jag bott hos min nya värfamilj i tre veckor. Den första veckan var jättejobbig. Det har blivit lite bättre - jag vaknar inte varje morgon med ren ångest - men det är inte särskilt kul. Jag vet inte om det ska vars så här. Om det bara är för att tar tid att vänja sig - som alla sagt tusentals gånger - men jag tycker så illa om att bo här.

Jag har lyckats, nästan, att vänja mig vid jobbet. Den största anledningen till att det är lättare är att jag inte bryr mig om jag gör ett bra jobb eller inte. Om jag inte lyckades få mitt värdbarn att äta eller duscha eller lägga sig i tid hade jag förut blivit jättestressad, men nu rör det mig inte. Tjejen jag tar hand om som jag var så rädd för i början, är inte så svår. Pojken är värre för han lyssnar inte alls på mig, men jag behöver inte jobba med honom så ofta (eftersom de har ytterliggare en nanny) och jag bryr mig som sagt inte om hur det går.

Och om det bara var mitt jobb skulle det kanske vara okej. Om jag bodde själv eller om jag bodde någonstans där jag ville bo eller om jag hade något som helst att göra utanför jobbet skulle det kanske räcka. Men jag måste bo här och på något sätt vara en del av familjen.

Jag vet inte om min olycka här är normal för au pairer och om jag borde stå ut med den, eller om den är för mycket för att leva med och den på något sätt ger mig rätt att åka härifrån. Det är meningen att det här ska vara ett roligt år. Inte ett år där jag knappt står ut.


Under alla problemen jag har här, finns paniken att det inte skulle bli bättre hos någon annan familj eller om jag åkte hem eller gjorde något helt annat någon annastans. Jag kan inte komma på något som jag ser fram emot längre. Det är säkert bara min olycklighet här som pratar, men jag är så less på mig själv och allt och det kommer vara kvar, oberoende på var jag är och vad jag gör.

Så om den första veckan var en övervälidgande panik är det numera mer lågmäld, avtrubbande olycka. Jag vet inte om det är att föredra.


Men gud jag är så ledsen hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra.

of monsters and men

De senaste dagarna har jag lyssnat väligt mycket (bara) på Of Monsters and Mens senaste skiva My Head is an Animal. Förutom Little Talks - som jag avgudar - älskar jag den här låten, Your Bones.



Och de är från Island! Jag vet inte varför det gör mig så glad. Men, allvarligt nu, lyssna på hela ablumet.


För att det här inlägget ska innehålla lite mer kommer lite bilder på var jag bor och omgivningarna. Jag är för rädd för fästingar för att gå fler promenader (de skrämde upp oss på au pair-skolan) - nu har en av hundrarna fått Lyme Disease! Jag kommer vara nästa offer. (Förresten är det skitjobbigt att bo med hundar. Det kanske bara är de här hundarna. Men varför måste de skälla? Och tigga? Och följa efter?)

Huset





Det är i stort sett sommar här. Idag var det 30 grader. Men det gör mig inte så glad som det borde göra.

washington, dc

Början av den här veckan kändes nästan bra men de senaste dagarna - efter onsdagen - har varit skitjobbiga igen och det TROTS att jag inte jobbat utan varit ledig och utforskat Washington, DC. För mycket gick fel ändå - som att inte hitta parkering och sen betala äckligt mycket för parkeringen och för att köra på motorvägen - och jag har/hade hela tiden helgens jobb att se fram emot.

Och jag kan inte sova för jag har mardrömmar om att hitta de svinstora, muterade ticks/fästingarna som finns här. Tanken på att det kryper omkring i mina kläder eller sängen får mig att vilja gråta. Vad är poängen att bo omgiven av ängar och skog om man inte kan gå där? (De muterade fästingarna är stora som spindlar och kryper överallt på en efter en minut i gräset. Jag saknar de svenska, blygsamma fästingarna.)

Jag vet inte hur jag ska fortsätta nu. Från fästingar till DC. Mitt intryck av DC står fast. Det är en väldigt vacker stad. Den är ren, vägarna är breda, det är lummigt och grönt, turistvänlig, såklart, och den känns inte så amerikansk vilket är lite ironiskt med tanke på att det är huvudstaden. Jag såg också väldigt mycket Obama support vilket var ett trevligt ombyte. Jämfört med New York är DC fantastiskt vacker. Jag såg inte ett enda skabbigt kvarter där jag gick.

MEN. Den är liten och efter två dagar där - och resan dit för några veckor sen - känns det som om jag gjort och sett allt. Jag har bara Georgetown var. Det hade säkert varit trevligt att bo där - jag älskar lägenheterna/husen i olika pastellfärger och former.

I torsdags siktade jag in mig på områdena Dupont Circle och Adams Morgan. Jag turistade på mitt sätt - ett sätt som hade varit omöjligt om jag hade åkt in med någon annan - genom att besöka bokaffärer. Jag gick till 6 olika second hand bokaffärer och en "vanlig" bokaffär som också hade bar, restaurang och café. Jag hittade också några thrift shops men de var alla vintage och väldigt dyra. För det mesta jag runt och tog kort på hus.





Jag stannade på ett museum, Pillips Collection. Jag tror jag lyckade hitta det enda museumet i DC med inträdesavgift. Det var rätt tråkigt men jag hittade ett rum med Monet och Van Gogh OCH den Renoir målning som är med i Amelie från Montmartre! Jag gillade den.




Adams Morgan är bl a känt för sina väggmålningar.




Det sista jag gjorde var att ta tunnelbanan till The Capitol. Jag ville gå till Folgers Shakespeare Museum men det stängde en timme för tidigt. Istället gick jag till Eastern Market och två bokaffärer och ett café och sen började jag ta mig hemmåt.


Jag är ganska säker på att det är Puck från A Midsummer Night's Dream.





Jag kan lika gärna ta gårdagen i DC också. Den här gången tog jag bussen och gick igenom The Mall till Downtown DC där de har alla museum och vanliga affärskedjor. Eftersom det enda museét jag ville gå till där kostade pengar - såklart - gick jag mest runt och kollade lite i affärer. Jag hittade en Crumbs som var mitt favoritcafé i Westfield, en stad nära där jag bodde i New Jersey. De har svingoda cupcakes och gott kaffe.




Jag hittade en Paul också! Åt en god pistasch macaron och låtsades att jag var i Paris.


Gårdagen var för övrigt jättevacker. Det känns verkligen som sommar här. Fast det hjälper inte så mycket.




Till slut gick jag förbi The Capitol och tillbaka till Folgers Shakspeare Library som den här gången var öppen och jag hade turen att komma precis i tid till en av guiderna. Det var en jättebra tur och för några minuter kändes det som om jag befann mig i England och inte i USA och den där guidade turen muntarde upp mig mer än något annat här har gjort. De andra i gruppen kunde också mycket om Shakespeare - om fake quartos och boktryckning - och de skrattade bara gillande när guiden berättade att Mrs och Mr Folgers semester var att åka till England och leta efter gamla och ovanliga böcker.
Biblioteket var bara öppet för forskare med speciellt intyg men vi fick se teatern och den Elisabetianska trädgården och se in i en avdelning av biblioteket. De har 1/3 av världens Shakespeare folios, en speciell upplaga av hans pjäser, och ytterliggare 1/3 finns i USA. Jag undrar varför inte Storbrittanien har fler. Typiskt USA.




Det här vet jag är Puck. Älskar hans pose.


Efter turen åkte jag hem från DC och tillbaka till ångesten över att vara här. Muntert avslut.