Boken jag ska skriva om nu har ni säkert hört talas om. Den känns ovanligt hypad för att vara a) svensk och b) för ungdomar. Därför har jag läst flera recensioner om boken, vilket aldrig är bra, eftersom jag påverkas så lätt av vad andra tycker. Men jag ska försöka minnas vad jag tyckte när jag läste ut den. Det är Cirkeln, förresten, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren.
[via]
Först om främst utspelar den sig i hålan Engelsfors (som är mindre än min hermort! omg.) Man följer sex tjejer och man turas om att läsa ur fyra av tjejernas perpektiv (varför man aldrig läsa ur de andra två vet jag inte). De är sex ganska olika tjejer ur sex olika delar av gymnasieskolans hierarki som inte har något gemensamt. Ända tills de kallas samman av mysteriska krafter. Dun dun dun.
Jag hatar att skriva sammanfattningar av böcker.
Boken är utmärkt. Jag skulle kunna säga att jag älskar den men jag blev lite ledsen över vem som var "den onda". Haha. Sån är jag. Annars älskar jag den. Den är lång men lätt att läsa - eller snabbläst, eftersom kapitlena var korta och man fick byta berättare hela tiden.
Jag älskade karaktären Minoo och hennes del av historien. Det är lite besvärande eftersom jag är ganska lik henne. Betyder det att jag är egocentrisk? Eller narcissistisk?
Jag tyckte om de andra karaktärerna också, några förvånansvärt mycket. Det var kul att se vilka vänskapsband som bildades. Vissa av dem var så osannolika. (V och L, snälla bli sant.)
Ida måste vara den mest verklighetstrogna karaktären i boken. Vad är grejen med att alla hästtjejer är så
Handlingen var spännande och det hände saker i stort sett hela tiden. I början fick jag samma känsla jag alltid får när jag läser svenska ungdomsböcker - att de utspelar sig ungefär samtidigt som Ondskan. Det är hemskt. Men det gick över och mot slutet kändes det som om det faktiskt kunde hända.
Jag har lite svårt för den där hierarkin som fanns i boken. Jag tycker inte den är så tydlig på gymnasiet. Det kanske bara är min skola - men jag tycker det märks mer i högstadiet. Det kan i och för sig ha att göra med att jag går i en stor skola i Stockholm där man kan välja skola, och de går i den enda gymnasieskolan i en liten kommun.
Ja ja. Boken var lätt läsvärd och jag ser fram emot uppföljarna.
(Jag önskar de kunde sluta bokföra den som "en svensk Twiligth". Det är så tråkigt att jämföra på det sättet. Jag kan tänka mig att många skulle välja bort boken bara därför. Eller hur?)
Haha, jag var också som Minoo. Kanske är så att alla boknördiga känner igen sig i henne x)
SvaraRaderaJag tror att det kan ha att göra med att det är en liten skola. Jag är också från ett litet samhälle - och det var exakt samma sak där. Rollerna från högstadiet satt liksom kvar, då det var i stort sätt samma människor på högstadiet och gymnasiet. I min kommun så finns det 2 högstadieskolor och bara ett gymnasium, så det var en del nytt folk - men då det är en sådan liten kommun så visste man redan det mesta om de flesta när man väl började i samma klass. Trots att mycket av det värsta med högstadiet - ex mobbningen - inte kom med till gymnasiet så var det ändå svårt att ta sig ur sina roller.
SvaraRaderaDet fanns en populär klick, en vanlig klick (typ 80 procent av alla elever) som liksom bara var och sedan en utstött klick, som var utstötta för att de alltid hade varit det och de som mobbat - eller stått bredvid och inte gjort något vid mobbningen på högstadiet - inte visste hur de skulle kunna få kontakt med de människorna och för att de delvis inte vågade ta plats nu när de äntligen hade blivit av med sina plågoandar. Segretionen var inte lika tydlig på gymnasiet, i och med att det var få som pratade om den och inget konkret hände (som glåpord, slagsmål, knuffningar) - men den var ändå där. Huh, nu gav jag värsta långa förklaringen. Sorry, för att jag tar upp plats i ditt kommentarfält!
Jag känner mig också som en Minoo :) Och avskyr att de bokför boken som en svensk Twilight. Jag är less på att alla ungdomsböcker med övernaturliga inslag ska buntas ihop med Twilight.