the mockingjay post - SPOILERS!

Igår läste jag ut Mockingjay. Jag har behövt hela dagen på att smälta den, gå igenom en lätt depression, vakna och återgå till normal. Nu tänkte jag skriva om den. Mest för att jag behöver skriva av mig. Jag kan skriva (prata) hur länge som helst om den här boken. Det är som terapi. Dessutom är det jätteroligt att läsa senare. Jag skrev i min gamla blogg om när jag läste The Hunger Games. Amazing. (bloggen är stängd och jag kommer aldrig att öppna den för den är så löjlig, privat och tråkig.) På den tiden gillade jag Twilight mer. Foolish girl.

Som jag ofta blir när jag läser ut den bra bok, eller en bok jag läst i ett streck, var jag helt slut när jag läste ut den. I morse var jag halvt död. Det kan ha att göra med att jag knappt sov något. (irriterande: jag bestämde mig för att idag kunde jag sova hur länge jag vill, inte skynda mig upp, första gången på veckor. och så vaknar jag halv sju.)
Det här inlägget är bara ett långt ramble. Med...

Spoilers!
(allvarligt. jag förstör boken för den som inte läst den. har du inte gjort det, sluta läsa, börja med boken, eller börja med The Hunger Games NU.)



Den var hemsk. Så mycket mörkare än de andra i serien. Som om det var möjligt. Mot slutet av boken kändes Katniss helt förstörd. Men jag älskar henne. Hon är den smartaste och häftigaste huvudpersonen i någon bok jag läst. Det var hemskt att läsa allt hon var med om. Men hon gav inte upp. Hon fortsatte kämpa.

Innan jag började läsa, i ett helt år, har jag funderat och kommit fram till vad det värsta som kunde hända var. Som att Peeta skulle bli torterad och dö. Att Katniss dör. Fast på något sätt lyckades Suzanne Collins komma på något ännu värre. Starkt gjort. Att Peeta glömmer Katniss och hur han älskade henne. Då försvann Peeta. Och jag ville sluta läsa. När Katniss gav upp honom ville jag sluta läsa igen.

Det som var sämre med boken var
att Peeta knappt var där. Och när han var där var han inte ens där. Jag saknade honom.
att det var så mycket krig. Det blev nästan tröttsamt. Men egentligen var inte det dåligt. Det var verkligt.

Jag tror jag aldrig har gråtit med över en bok. Herregud. Den var hemsk, som sagt. Så många dog. Finnick! Min favorit. När allt lösts sig med honom och Annie. Han var så ensam, ledsen och förvirrad utan Annie. Men när Annie kom - det var en av mina favoritdelar i boken. Finnick och Annie. När han dog fattade jag inte det. Jag läste om det flera gånger. Det är inte sant.
Och Prim. Äntligen fick man lära känna henne. Systern som har spelat så stor roll för Katniss. Och så fick hon det slutet. Någonstans där blev det för mycket. Bara av att tänka på det vill jag gråta.. Jag är väldigt känslosam just nu.
Jag gillade aldrig Gale speciellt mycket, för jag tyckte inte man kände honom. Men precis som med Prim lärde man känna honom. Jag blev lättad. För jag gillade honom inte så mycket. Och han kunde klara sig utan Katniss. När han stängde berget i District 2 blev det för mycket.
Jag gillade så många karaktärer. Boggs, som verkligen var på Katniss sida, dog. Haymitch, som var familj för Katniss och Peeta.. Och Johanna! Hon utvecklades från att vara en bitch till att förtjäna att vara det.

Hur det löste sig med Snow och Coin tycker jag var bra. Jag tror Katniss sa ja till ännu ett Hungerspel för att kunna döda Coin. Och Haymitch var på hennes sida. Däremot, när jag läste det första gången ville jag slå ihjäl henne. Men, lita alltid på Katniss. Det löste sig så enkelt.

För mig var slutet PERFEKT. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Resten av boken var mindre bra på vissa ställen, hemsk, kanske tråkig, men slutet helt enkelt perfekt. Hur Peeta och Katniss växte ihop, hur allt lugnade ner sig, hur Katniss långsamt blev hel. Hur hon fick sin familj, sitt lugna liv och sin välförtjänta lycka. Och det sista stycket, speciellt den sista meningen, var det bästa slutet jag någonsin läst (möjligtvis en överdrift. fast bara kanske.).

"On bad mornings, it feels impossible to take pleasure in anything because I'm afraid it could be taken away. That's when I make a list in my head of every act of goodness I've seen someone do. It's like a game. Repetitive. Even a little tedious after more than twenty years.
But there are much worse games to play."

Jag får chills av att läsa det.

Det här inlägget har ingen ordning alls. Jag håller på att läsa om boken. Jag kanske kan skriva en vettig recension sen? Tveksamt.
Böckerna är slut! Slut slut slut.