Jag har sammanfattat det senaste året för mig själv, som jag brukar göra. Läst saker jag har skrivit och foton jag har tagit. Det var lite svårare än vanligt eftersom jag inte hade en blogg att använda mig av. Men jag läste de gamla inlägg som finns och som alltid blir jag förvånad över att de är ganska bra. Jag som hatar och skäms för det jag skriver när jag gör det. Trycker 'publish' mot bättre vetande. Det är speciellt i gamla inlägg om böcker, recensioner, som är förvånansvärt smarta och enkla. Eller de få jag skrev i våras där jag satte ord på något jag kände som jag nu inte alls tycker är skämmigt att läsa. Jag antar att den här insikten borde vara en lärdom. Att min bild av mig själv helt sned--men den insikten är svår att jobba med. För det var anlendning till att jag sklutade skriva i bloggen--att det eventuellt blev läst och att det var för mycket jag inte kunde eller ville säga. Jaja.
Jag tänkte tillbaka hur det var i Leeds för jag läste om hur det var där. Jag har det senaste halvåret glömt det, som jag gör, och glömt att jag älskade att vara där. Jag sa till en kompis när jag var där, att påminna mig om att jag älskar Leeds och måste flytta tillbaka, för jag kommer glömma bort det. Elle att jag skulle börja tro att var inte spelar någon roll. Jag har redan glömt bort. Jag läste det jag skrev om att vara i Leeds och blev avundsjuk på mig själv. Jag saknar att sitta på längst upp längst fram på bussen, att hitta gömda parker och gamla hus på min gata, att bibliotek och caféer har öppet sent och att höra engelska bland alla andra språk. Bara så att jag kommer ihåg det, Leeds, och att älska det. Jag saknar en plats som om det vore en person.
Jag tyckte trots det inte så mycket om 2014 och ser inte alls fram emot 2015. Men det är något jag varken vill eller kan skriva om här. Det jag ville skriva var att jag hoppas jag kan skriva på ett liknande sätt som det här någon dag. På en annan plats kanske, på ett annat språk, med andra som läser. För det förankrar något. Jag som glömmer allt så himla lätt får ha kvar något röra vid.
Jaja. Jag tänkte passa på att göra det jag tycker är roligast med att blogga: årsbästalistor.
Först av allt, här är en spellista med det jag lyssnade på i år.
Men viktigare är listan med de bästa böckerna jag har läst i år:
The Waves, Virginia Woolf
Det jag tänker på som en prosadikt, handlar om sex olika personer, eller sex sidor av en person. Den är fruktansvärt vacker och som vanligt är Woolf svinbra på att beskriva känsla, tankesprocess och relationer. Jag tyckte mest om Bernards och Rhodas röster.
Kunskapens frukt, Liv Strömquist
Rolig, informtiv, deprimerande och underbar.
We are All Completely Beside Ourselves, Karen Joy Fowler
Den är allra bäst om man inte vet vad den handlar om innan. Den har också massa bra exempel på något som modernismen började använda sig av (jag tänkte bara på det för att vi diskuterade det i ett seminarium när jag läste boken): fördröjd avslöjning översätter jag det till. När man får veta helt oväsentliga saker som först får en poäng långt senare.
Villette, Charlotte Brontë
Jag tror kanske jag gillar Villette mer än Jane Eyre. Om ensamhet, stolthet, att känna sig själv, och allt annat som är bra med viktoriansk litteratur. Innehåller det mer eller mindre obligtoriska momentet av övernaturlig/religiös/utomkroppslig feberyra som ger vår hjältinna ett mentalt uppvaknande och ett starkare psyke.
"The Glass Essay," Glass, Irony and God, Anne Carson
The Glass Essay är både en av de bästa dikterna och de bästa essäerna jag någonsin läst. Ett otroligt stycke, en längre dikt, om Emily Brontë, uppbrott, frihet och ensamhet. Så vansinnigt vacker:
I find myself tempted
to read Wuthering Heights as one thick stacked age of revenge
for all that life withheld from Emily. But the poetry shows traces of a deeper explanation.
As if anger could be a vocation for some women.
Belinda, Maria Edgeworth
Virginia Woolf klagade i "A Room of One's Own" på att man aldrig fått läsa om kvinnor som umgåtts med kvinnor, eller kvinnor som inte finns till för att förhålla sig till en man--nån slags föregångar till Bechdeltestet--men Belinda (1801) handlar allra mest om två kvinnor och deras vänskap. En som ska lära sig bli en Bra Kvinna/Hustru/Mor, och en som har bröstcancer och är en Dålig Kvinna/Hustru/Mor. Den är ofta absurd och förspråkar någon slags konservativ feminism, men en som i alla fall inte anser att det manliga alltid är eftersträvansvärt. Dessutom är Lady Delacour en fantastisk karaktär om man är van vid blygsamma viktorianska kvinnor som aldrig säger något öppet.
Som tillbehör kan man läsa om hur man gjorde en mastektomi innan det fanns bedövning--det är extremt obehagligt att läsa.
Code Name Verity, Elizabeth Wein
Underbar bok också om vänskap, fast i Andra Världskriget. Sorglig och rolig och så smart. Jag skrev ju om den här!
Det var det--året med oerhört bra läsning och ännu bättre studier, i Leeds och Stockholm. Av det nya året önskar jag, som Ariel i The End of Mr Y (läste om den nyligen), följande:
"Real life is physical. Give me books instead: give me the invisibility of the contents of books, the thoughts, the ideas, the images. Let me become part of a book; I'd give anything for that."
Och med det säger jag godnatt, bloggen!
