out of the ash

Jag läste ut Code Name Verity igår och älskade den så himla mycket. Jag orkar inte skriva nån riktigt recension men det är vissa saker jag inte kan släppa. (Mindre spoilers kan förekomma, inget som förstör eller avslöjar mycket, men be warned.)


Det var så många saker jag tyckte om. Till exempel språket, hur smart historien var (den sortens smart där jag skulle bli ännu mer imponerad av att läsa om den), de vansinnigt fantastiska tjejerna och deras vänskap, deras vänskap över allt, hur den var så medveten om att de var tjejer och hur ovanligt det var och hur möjligt det ändå var för i krig är även kvinnor viktiga. Att de var viktiga som personer OCH som kvinnor . Sällan det lyckas så bra med båda.

Det ska kanske förklaras att den utspelar sig i ett tyskt fängelse i Frankrike hösten 1943 och huvudkaraktärern är en brittisk spion. (Gör andra också det, att när man läser en bok från Andra Världskriget kollar när det är och försöker räkna ut hur sannolikt det är att personerna kommer överleva till krigets slut? Och hur hoppet sviker när det är före år 1944.)


Men det jag tänkte mest på efteråt var när huvudkaraktären, fängslad hos nazister, förklarar att hon älskar tyska. Att hon är där för att hon älskar det tyska språket. Det stora och det själviska i att hon då hatar Hitler för att han håller Tyskland för sig själv.

Och det andra var när Maddie flyger över sin älskade ö, själv för första gången, i solnedgången, och ser Storbrittanien "whole and fragile from the air in the space of an afternoon, from coast to coast, holding its breath in a glass lens of summer and sunlight. All about to be swallowed in nights of flame and blackout."

(Det går inte att läsa den här boken och inte förälska sig i att flyga flyplan.)


Och det sista om inte går att släppa är Maddies och Julies vänskap och deras storhet. Storheten som låg i dem tillsammans. We make a sensational team.

Den var fantastisk.



(Jag gjorde om designen på bloggen för att lura mig själv att skriva mer men det fungerade inte direkt - jag har inte ens orkat göra klart det helt. Jag kan bara inte skriva när jag vet vilka som läser.)