Jag måste skriva ner det här innan känslan försvinner (och det kommer den göra, gör redan, för jag har en invasion av myror i badrummet). Två kvällar de senaste tre dagarna har jag stått framför människor som verkar innehålla ljus och lett och lett för jag varit så glad.
Ikväll gick jag på den andra poetry reading som hållits i The School of English. Förra veckan var det en skotsk poet som tydligen var ganska känds för rummet var fullpackat. Jag var rädd för att det skulle vara tråkigt men det var inte tråkigt. Men jag hörde inte heller så jättemycket. (Det är svårt att ta sig igenom skotskan antar jag.) Det var mest en intressant upplevelse.
Men ikväll var annorlunda Kvällarna är upplagda så att poeten läser en halvtimme, sen är det en paus där man får ett glas vin, och sen läser poeten ungefär en halvtimme till. Ikväll var Helen Mort där och läste sin poesi. Det var fantastiskt. Åh. Engelska skolans foajé blev det största rummet i världen och jag kände mig mer hemma i den när jag hörde dikter om att klättra upp för berg, om att inte vara en whippet och att heta Mort och resa i Franrike. Det var säkert inte bara dikterna - det var att höra historian bakom dem och sen höra dem läsas med norra Englands fronted vowels and tysta t:n och Helen Morts egna, speciella melodi.
Jag är oerhört glad att jag gick på en poetry reading, som jag inte trodde skulle intressera mig så mycket för att det skulle kännas ansträngt. Och jag är så glad över att jag just nu går i en skola där jag kan göra det och jag är lite, lite bitter över att Stockholms Universitet inte har en School of English foajé med poesiläsning och vin.
Jag gck därifrån med ett mindre dystert sinne än vanligt och tänkte att om bara mitt liv innehöll fler poesikvällar med vin, engagerade människor och inte alls obehagliga konversationer med personer i min ålder om böcker vi läser i gemensamma kurser. Om det bara innehöll mer av det skulle jag kanske stå ut mer med att det bor en massa myror i mitt badrum och att det är så svårt att prata annars.
(Den andra kvällen jag nämnde var i söndags när jag såg The Head and the Heart på en liten klubb i Manchester. Det var något jag nästan aldrig trodde skulle hända, för de är från Seattle och de har inte slagit igenom särskilt brett. Men stjärnorna ville det; de kom till Manchester samtidigt som jag bor i Leeds. De var exakt så fantastiska som jag trodde. Jag är alldeles förälskad i Charity Rose Thielen som spelar fiol och har en röst som komplimenterar fiolen och resten av bandet så bra. De spelade alla mina favoritlåtar och jag var så glad att jag inte kunde sluta le. För att höra Charity alla bäst, lyssna på Rivers and Roads och föreställ er publikens jubel efter hennes solo.)
