[via]
Jag läste nyligen ut en biografi om Sylvia Plath, vid namn Rough Magic, skriven av Paul Alexander. Det är väl uppenbart hur fascinerad jag är av Sylvia Plath, främst - och jag har nästan dåligt samvete över det - av henne som person och hennes liv. När biografin började närmade sig slutet och berättade om vad som hände med Plaths verk och familj efter hon dött började det kännas lite som intrång. Som att hennes liv blev något som såldes för att tjäna pengar. Det som gör känslan så stark var hur svårt hon hade att sälja sin poesi när hon levde, men när den gavs ut efter hennes död blev den fruktansvärt populär. Och när allt detta hände på 70-talet känns det så nära inpå. Sylvia Plath var inte en historisk person, utan en samtida person, och då hamnar det väldigt nära det som skrivs om kändisar i skvallertidningar vilket jag har väldigt svårt för.
Jaja. Det jag tycker allra mest att läsa om Plaths liv är hennes ungdom. Hon var så duktig och ambitiös. Jag vet inte hur hon klarade det. När hon gick på Smith College lyckades hon plugga engelska med högsta betyg, dejta massor, vara aktiv i skolans aktiviteter och skriva poesi som hon skickade in till tidningar. Hon slutar aldrig vara lika duktig och ambitiös såklart - hon fick fullt stipendium till Cambridge till exempel - men jag tror jag relaterar mer till henne när hon är närmre mig i åldern, och när hon inte är gift. När jag läser om Sylvia Plath blir jag lika ambitiös och känner jag måste också skriva och studera Joyce och läsa poesi och plugga för annars har jag inget att komma med. Men det är en trevlig känsla; en känsla av att klara av saker.
Så att läsa om Sylvia Plath var fantastiskt intressant. Men jag tycker kanske att författaren av biografin verkar lite partisk. I förordet skrevs det att han pratade med Plaths mor och använde henne (anonymt) som källa. Han försökte prata med Ted Hughes, Plaths make, men han var inte intresserad alls (vilket förståeligt när man läser om tiden efter Plath dog). Till följd är boken inte särskilt hård på Aurelia Plath men väldigt hård mot Ted Hughes. Men varför skulle den vara hård mot Plaths mor? Det var inte något som konstigt med det mer än att i förordet var författaren otroligt defensiv av henne - Plath var orättvis som var arg på sin mor, hon var en så bra mor som möjligt - att jag undrade varför hon ens behövde försvaras.
Ted Hughes har jag inte mycket övers för men hans inträde i Plaths liv var väldigt laddat (det sades till exempel att Plaths tendens att gå ut med våldsamma män i stort sett kulminerade med henne äktenskap med Hughes). Efter några år av ett rätt lyckligt äktenskapet, började det gå sämre och författaren lyckades skickligt få mig att hata Hughes i tid till Plaths död. Men det kanske inte är partiskhet; Hughes hade en affär med en annan kvinna, lämnade Plath med två små barn, använde upp deras sparpengar och erkände att han velat lämna Plath i flera år. Sen ärvde han allt av Plath efter hennes död - inklusive rätten till hennes verk och alla intäkter när han publicerade dem - och var väldigt noga med att inte ge ut något som var för privat/inte framställde honom väl (det var därför till exempel Letters Home och hennes dagbok redigerades så mycket).
Så trots att det jag läste kändes lite jobbigt mot slutet (för att inte tala om när den beskrev hennes självmord) tyckte jag mycket om det. Jag tycker om Sylvia Plath - hon är, för mig, fascinerande. Och som alltid när jag läst något av/om henne vill jag flytta till England och plugga/bo i en liten, kall lägenhet i London/bo i ett stort hus på den engelska landsbygden.
För att liva upp det här är här en bild som beskrevs i boken, men som inte fanns med på bilderna i den.
[via]
Upptäckte alldeles precis att på Spotify kan man höra Plath läsa några av hennes dikter! Herregud. Det är jättekonstigt. Jag undrade var man kunde höra någon av hennes inspelningar hon gjorde på BBC.
