Igår hade jag som sagt LCC-möte (möte med alla andra au pairer i området). Det var ett host family-möte och hölls på en roller skating arena. Det var första gången jag åkte roller skates och det var svårt, men jag höll i mig i kanten. Det var jätteroligt att se barnen åka. De var verkligen som Bambi.



Vi åkte någon timme men det blev tråkigt rätt fort. Det är problemet jag har med de flesta sporter. De blir tråkiga så snabbt och man måste hålla på med dem så länge. Vi gick i alla fall av isen trägolvet och köpte en slushie och sen fick vi åka hem. Det var inte så hemskt på mötet som jag tänkt, mest för att jag slapp sitta ner och prata med andra au pairer.



Senare på kvällen åkte jag till en STOR kyrka i närheten. Min kompis Sue hade bjudit in mig till deras ungdomsmötesgrej, The Well, som är på söndagar. Och jag tänkte, why not? Om man vill träffa människor i USA är kyrkan en väldigt bra början. (Jag berättade för Sue att i Sverige går inte många i kyrkan och hon undrade vad vi gjorde på söndagar då. Sover?)

Gudtjänsten - eller vad det nu var - började med musik som höll på så länge att jag trodde det skulle vara bara musik. Men det var rätt bra. Folk stod upp och sjöng med och flera hade händerna i luften och dansade. Sen höll en person en slags predikan som handlade om frukostflingor och tävlingar och priser. Mot slutet blev det VÄLDIGT preach-y, när han fråga om det var någon som ville ta emot Jesus i sitt liv för första gången, räck upp din hand, vi ska be för dig.

Efter gudtjänsten gick vi till ett rum där vi fick äta flingor - det var cereal Sunday, apropå predikan - och kaffe. Vi fick också fylla i ett kort och svara på frågan om vi hade a) förnyat vårt åttagande till Jesus, b) tagit emot Honom för första gången eller c) annat. Utöver det var det väldigt trevligt där. Folk var väldigt utåtgående och det var lätt att prata och jag fick smaka jättegoda flingor. Eller efterrätter. Vad man väljer att kalla det.

Det här var den enda bilden jag tog.. Och då hade jag tyvärr ätit upp flingorna.

Och när jag kom hem kollade jag på Oscarsgalan och eftersom jag började kolla sent kunde jag spola igenom nästan hela. Awesome. Jag behövde inte kolla på ett enda tacktal.

wholock gathering

Igår åkte jag till New York igen (måste passa på!) Det var en bra turistdag måste jag säga - en bra dag generellt. Det första jag gjorde när jag kom dit var att gå till New York Public Library. Det roliga/tråkiga var att jag aldrig hittade själva biblioteket. Jag hade inte så jättemycket tid så jag kollade mest på utställningen de hade. Den visade flera gamla böcker och förstahandsutgåvor och brev. När jag gick för att leta efter bilioteket hittade jag bara en massa läsrum och sen var jag tvungen att gå. Men det gör inget - en anledning att gå tillbaka!







Själva målet med dagen var att gå på en STOR Doctor Who/Sherlock gathering. Jag kände ärligt talat inte så jättemyclet för att gå på den, men jag var ju tvungen så jag kunde blogga om det. Och jag är glad att jag gick, för det var roligt.

Men först måste jag nämna att jag hittade en bokaffär som sålde andrahand böcker för 1 dollar (samt en massa anime och japanska - tror jag - filmer och böcker). Mest för att jag ska komma ihåg att gå tillbaka för jag hann inte kolla så noga. (Mellan 5th och 6th Ave, omkring 47th St)

Och på vägen till mötet fick jag också se Central Park! Det jag gillade bäst var kontrasten: träd och gröna kullar med skyskrapor i bakgrunden. Det var lite overkligt.




Och så själva mötet. Det var över 60 stycker där, många utklädda till olika karaktärer ur Doctor Who och Sherlock (jag såg med säkerhet 10e doktorn, 11e doktorn, Martha Jones, Amy Pond, Rory Williams, John Watson och flera med en krona på huvudet). Folk hade med sig flyers, stickers och plakat med olika meddelanden, som "I Believe in Sherlock", "Bad Wolf" och "Vote Saxon". Och en tjej hade med sig en fiol och spelade Sherlockintrot för oss. Det var rätt fantastiskt.



Face of Boe-tie
Vi tog en gruppbild och introducerade oss och det var fruktansvärt kallt. Det blåste och det kom till och med lite snö. Till slut delade vi upp oss i grupper och jag hängde på gruppen som skulle till Grand Central Station. Där var det tänkt att vi skulle, jag vet inte, sprida budskapet om att Morirty Is Real osv. Men eftersom det är olagligt att klistra upp grejer vågade vi inte göra det fullt ut. Vi gick dock till Apple affären och spred vår sak.


"We Believe In Sherlock Holmes"

Vi hittade en badanka med en fez!








Till slut mötte vi upp hela gruppen vid Madison Square Garden men jag stannade inte utan åkte vidare för att möte upp några au pairer vid Guggenheim Musem.

På lördagskvällar har de valfritt inträde, så man slipper betala 18 dollar. Och det var ju tur. För det var frukansvärt tråkigt. Det fanns tavlor som jag tyckte var lite intressant - av van Gogh, Cezanne, Picasso m.fl. - men 90 procent av muséet var utställning av bilvrak (John Chamberlains). Det kändes inte som konst för mig. Byggnaden var ganska rolig, en stor spiral, men annars var det rätt värdelöst.


Och när vi var klara där skyndade jag till tåget och åkte hem. Jag var helt slut. Men det var en bra dag.

Idag har jag ett LCC-möte som jag inte ser framemot så mycket. Vi får se hur det går.

film och semlor och new york

Okej. Fortsättningpå helgen. Eller mer om helgen.

I lördags träffade jag en kompis - jag träffade henne när jag tog mitt placement test för att börja skolan. Vi åt pizza och pratade om hur onyttig maten är och hur det finns en miljon restauranger i varenda liten ort och sånt. Sen såg vi The Secret World of Arrietty. Det var första gången jag var på bio i USA. Det var inte så speciellt, förutom att det var billigt. The Secret World of Arrietty var underbar. Musiken var så vacker. Och animationerna såklart. Jag måste se resten av studio Ghiblis filmer.
Och så var Amy Poehler en av rösterna i den amerikanska versionen.


Söndagen i New York började med att tog tunnelbanan till Bleeker Street för att jag ville besöka Sockerbit. Men det var stängt! Rätt värdelöst att åka till New York tidigt eftersom knappt några affärer öppnade innan klockan 11. Jag gick istället mot Housing Works Bookstore Cafe och tänkte att det kanske var öppet eftersom det var ett cafe.. Och det var öppet.

Det stället var som himmelriket för mig. Det var en jättestor second hand bookaffär, med ett litet café. Alla böcker som fanns! I alla genrer! Jag hade nog kunnat spendera hela dagen där, men jag hade bara några minuter... Jag köpte de första Sherlock Holmes böckerna (FÖRRESTEN jag har fått min värdfamilj att börja kolla på Sherlock. Jag är lyrisk.) och skyndade downtown. För jag ville hinna till Fika, ett svenskt (inspirerat?) cafe på Manhattan, innan jag var tvungen att åka till mötet. Och anledningen var såklart att jag ville ha en semla.

Men jag kom dit och de hade inga semlor och det kändes konstigt att sitta och äta en semla helt själv ändå så jag tog bara kaffe. Jag trodde jag skulle vara okej med det. Nejdå. I tisdags postade ALLA som sina dumma semlor på facebook så jag var tvungen att äta en. Så jag bakade en kardemummabullar som inte ville jäsa eftersom jag inte vet hur man använder torrjäst. Men de smakade semla andå. Slutet gott allting gott.


Efter nerdfighters-mötet mötte jag två au pairer på Times Square och vi gick till Macy's och åt Ben & Jerry's glass och sen ner till the Flatiron building som tydligen är känd. Sen var jag så fruktansvärt trött att jag bestämde mig för att åka hem.







Måste bara berätta att i tisdags tankade jag också för första gången. Det var rätt hemskt. Personen som var framför mig gick ut och tankade och då trodde jag att jag kunde göra det så när killen som jobbade på macken kom fram till bilen var jag bara förvirrad och försökte förmedla att jag inte visste vad jag skulle göra. Ah det var pinsamt. Men jag lyckade få bensin i bilen och kunde åka därifrån.

Det här var ett härligt rörigt. Jag ska avsluta nu.

nerdfighter meet-up

Nu kommer veckans post om vad jag gjorde i helgen! Jag vet inte varför jag inte är bättre på att blogga. Jag är fruktansvärt lat tror jag, och det tar jättelång tid.

Jag träffade en grupp människor - nerdfighters till och med - i Brooklyn. Jag ville bli bästa kompis med varenda en av dem. De var alla så fantastiska. Jag fattar att de inte var perfekta, men det kändes som det. Det var som att träffa personerna som var som jag vill bli. De gillade exakt samma saker som jag gillar. De hade alla liknande åsikter eller underbart motsatta. De älskade Doctor Who och Sherlock och pridefestivalen och Barnes & Noble och så vidare. Det borde vara som gjort för mig.

Men jag kunde inte prata med dem. Jag kunde knappt säga ett ord. Jag kan i stort sett minnas vartenda ord jag sa för så få var det. Jag vet inte vad det är. Är jag så van vid att umgås med människor jag tycker är jättetråkiga att det enda jag kan säga är det ytligaste av småprat och det skulle låta fel där? Eller är jag så fruktansvärt blyg? Jag trodde inte jag var så blyg, jag trodde jag hade kommit över det. Jag har ingen aning. (Efter lite fundering har jag kommit på att det kanske är att det var en så stor grupp - en grupp över huvud taget - som gjorde mig stum.)

Jag hade roligt ändå. Jag lyssnade och såg och önskade att jag var en av dem. Men jag kunde inte säga något. (Jag hade timmar och jag spenderade dem med att försöka komma på saker att säga men jag kunde inte komma på någonting.)
Och det gör mig som vanligt arg för jag är så less på att man måste prata för att överleva. Min utopi är att vi skulle kommunicera enbart via skrift. ENBART. Då skulle jag kanske kanske kunna säga det jag vill säga.

Whatever. Vi träffades i Brooklyn (Jag var så löjligt glad över att ÄNTLIGEN vara i Brooklyn. The Avett Brothers gjorde mig kär i det.) och väntade in alla som skulle komma och sen gick vi till New York Transit Museum och kollade på tåg. Det var ett rätt trist museum, men de hade gamla reklamer från 40-talet och framåt i gamla tunnelbanevagnar och de var kul att se (det var också det enda jag tog bilder av).






(På ett ställe träffade vi på en guide som berättade något för en grupp barn - skouter säkert, det var så många skouter där! - och hon sa något som "...and they were traveling in time." Alla sa någon form av "The Doctor! Is he here? Where is he?" Ser ni vad jag menar?)


Den här var BÄST. Säg det så blir det roligare.


Efter muséet gick vi till Shake Shack, vilket tydligen var känt som awesome och hade en god milkshake, och sen och satt i en park (det de kallar parker i New York är för övrigt ett torg med några träd och bänkar) och åt och pratade. Och sen gick vi till Barnes & Noble. Och sen bröts gruppen upp och jag åkte uptown.


Jag tror jag sparar resten av vad jag gjorde i New York/helgen till ett annat inlägg. Det här var jag gjorde i söndags och vad jag var fruktansvärt stolt över att jag ens gick till. Det är tillräckligt för mig.

valentine's day

Igår var det ju Valentine's Day, en dag jag aldrig brytt mig mycket om. Well, jag tycker inte om att män ska ge kvinnor blommor och choklad och sånt (en dag om året) och att det marknadsförs som en dag för kvinnors njutning snarare än bådas OCH att de på något sätt kan köpas med lite blommor (se till exempel den här UNDERBARA Superbowl-reklamen från Teleflora).

Whatever. V-Day är rätt så sort här i USA. Jag såg för veckor sedan folk som pyntade sina hus (ni vet sånt man gör för jul?) Och alla affärer man går in i har en chockrosa vägg på minst ett ställe.

Det här var Valentine's day för "min" 3-åring:

Godis och grejer från alla hans klasskompisar. Awwww. Lägg märke till att allt är knutet till en animerad film. (När jag gick i skolan fick man inte ens ta med sig godis.)


Och det här var Valentine's Day för mig!! Vem är min hemliga beundrare undrar ni nu? Ha ha ha ha ha ha. Det var min väldigt snälla värdfamilj som ville jag att skulle uppleva Valentine's Day the American way.



Kulturellt utbyte.
Barnen mötte mig i dörren när jag kom hem från skolan med "Happy Valentine's Day!" "Happy Birthday! ...Valentine's Day!" Efter den första förskräckelsen blev jag väldigt rörd.


Alla hjärtans dag (slut med användandet av engelska) innebar också vårtecken! Snödroppar! Jag försökte dela med mig av gjädjen med Luke men jag hade ingen aning om vad det heter på engelska. (Det visade sig att de heter exakt vad man tror.)

skolan och köra bil och the hunger games

Den här veckan bärjade jag skolan här. Eller jag hade min första lektion. Och det gick bra och det var rätt intressant. Jag fick lite ångest när jag såg terminens planering. Vi har första provet om knappt två veckor, och ytterliggare ett två veckor senare. Jag undrar hur de människor som läser fler kurser samtidigt klarar av det.

Jag köpte också boken vi använder. Den var svindyr men det var väl att räkna med. Den är lite rolig. Eller oseriös. Författaren kommenterar sig själv rätt ofta (vilket jag också gör hela tiden). Som exemplet nedan...


Men jag gör mitt bästa att ställa om min hjärna till skoltänk.

Förresten, colleget har en massa klubbar, precis som High Schools har på TV. International Language Club, Creative Writing Club, Running Club, Straight and Gay Alliance med mer. Allt är som på TV här!!
En annan sak om är som i filmer (tror jag) är att i klassrummen har de sådana där bänkar som sitter ihop med stolarna. Och de är jättesmå.


Den här veckan körde jag också bil i USA för första gången! Tråkigt nog upptäckte vi att bilen - som precis kommit tillbaka från verkstaden - fortfarande var defekt. Sätet gick inte att flytta fram så första gången jag körde fick jag sträcka mig till gaspedalen, och nu har jag en kudde i ryggen när jag kör. Vilket i och för sig är rätt bekvämt.

Det var faktiskt inte så läskigt att köra. Jag vet inte om det beror på att jag kan köra, eller att det har enkla vägar/regler här i USA. Jag gissar på det senare.


Igår hade jag min andra lektion och jag körde dit själv. Jag lyckades köra fel. Men jag hittade tillbaka genom att snurra runt i bostadsområdet och tack vare bilens fantastiska inbygda GPS. (Här finns det massor av STOP-skyltar men ingen stannar vid dem, utan de används snarare som lämna företräde skyltar och jag gillar inte att åka förbi STOP-skyltar utan att stanna, speciellt eftersom det finns så många poliser häromkring. Det är det jobbigaste med att körsa. Och hastigeheterna. Jag har ingen aning om jag kör fort eller långsamt. Hastigheten är liksom 35 mph, eller 45 mph.)


Igår kväll träffade jag några andra au pairer från området på Starbucks (som är au pairers mecca eller nåt. Det var ungefär 10 andra au pairer där). Jag är lite less på att aldrig träffa människor som är som jag. Det får mig att undra om jag någonsin kommer träffa vänner här som jag faktiskt tycker om att umgås med. Till exemepl sa några av dem "Jag använder aldrig min TV." WHAT. (Jag kan inte understryka nog hur mycket jag undrar det här.) Inte för att det är något fel med det, det är bara det att jag lär ha så lite gemensamt med dem.

Och och och jag behöver en vän som kan gå på midnattspremiären av The Hunger Games med mig. Det är liksom viktigare än någonting annat jag kan tänka mig. Men jag vet inte hur jag ska starta den konversationen. "Förresten, är det någon här som älskar The Hunger Games mer än något annat i hela världen och som inte kunde få fram ett begripligt ord när trailern släptes och som vill se den när den har premiär vid midnatt och sen se den fem gånger till om den är bra? Nej? Okej. Det var inget."
(Jag sa faktiskt till en av au pairerna jag var i New York med att den här boken är min absoluta favoritbok, du borde läsa den, men jag tror inte hon förstod hur viktigt det var.)
(Jag kanske borde start en omläsning i au pair-gruppen på Facebook?) (Jag har så många bra idéer.) (Har ni förresten sett det här underbara födelsedagskalaset?)

På något blev det här ett inlägg om The Hunger Games.

windham, ny

I helgen följde jag med familjen till deras vänners skidstuga. Det var inte så mycket en skidstuga, som en gård uppe i bergen. Den låg i "upstate New York" vilket innebär den delen av New York som inte är New York City. Det var väldigt vackert där och jag var glad att komma till ett ställe med lite natur och lite mindre bebyggelse. (Jag har fortfarande inte hittat en skog att gå till här... Jag är tvungen att köra till dem.)




Första kvällen åkte jag och familjen ner till centrumet och åt middag på ett diner (mitt val). Jag åt en jättegod pastarätt vilket kändes gjorde att det inte kändes så mycket som ett diner. Och vi satt inte i ett bås för vi var för många.
På kvällen satt jag och den andra familjens svenska au pair (!) med de vuxna och spelade gitarr och sjöng framför brasan. Det nblev extra klyschigt när de började sjunga country. Men det var väldigt trevligt.

På lördagen lämnade de flesta huset förtom jag, Jess, A (svenska au pairen), Luke och den andra familjens yngsta. Jag läste Bossypants och drog sen ut de andra på en liten promenad runt huset. Vi utforskade den gamla ladan och vandrade runt i skogen längre ner.

Här sitter jag och ponders.

Efter en snabb lunch i huset åkte jag med Luke och Jess till skidbacken där vi mötte JT och John (värdpappan). Jag slapp dock åka skidor. Istället åkte vi ner till tubing backen. Det var rätt kul även om backen hade kunnat vara längre. Ett stort plus var att de hade en lift uppför backen. Lite skillnad mot att släpa en stor badring upp igen.



På kvällen hade vi en middag, alla vuxna, (medan de 9 pojkarna i huset kollade på film) bestående av jättegott bröd, pastagratäng och quiche. Till efterätt åt vi s'mores. Inomhus. Tillagad på en jättecool liten s'mores station. Och efter lite mer sång spelade vi Pictionary, vilket mitt lag förlorade stort på.

J.T. och Luke

På söndagen åkte vi hem igen. Vi råkade ta the scenic route hem. Vi åkte på slingriga vägar längs bergskanterna, förbi vattenfall och storslagna utsikter och jag mådde illa. Och sen var vi hemma.